Vågar man månne kalla Ljudmila Ulitskajas tegelsten Det gröna tältet för en kollektivroman, eller låter det sovjetiskt på fel sätt? Den handlar i alla fall inte om att infoga sig, vare sig innehållsmässigt eller litterärt. Den vindlar, det är det bästa ord jag kan komma på, vindlar och vimlar av olika karaktärer och tidsperioder.

Det gröna tältet handlar om tre pojkar som blir bästa vänner under skoltiden i Moskva och som sedan växer upp och blir dissidenter, står det i baksidestexten. Det är en grov förenkling. Vännerna Ilja, Sanja och Micha står bitvis i centrum, det är sant, men de är i så fall ett centrum som ur andra perspektiv framstår fullständigt som periferi. Ulitskaja låter aldrig läsaren stanna upp hos en person eller i en tidslinje, utan tvingar oss vidare, vidare – vilket inte sällan innebär tillbaka. Tillbaka i tiden. Tillbaka till Sovjetunionen.

Gemensamt för alla dessa människor, Ilja, Sanja, Micha, deras släktingar, fruar, vänner, lärare, kollegor, svärföräldrar, bekanta och andra som mer tillfälligt kommer i beröring med dem – ibland är jag inte ens säker på vilken kopplingen är, men det kan också bero på svårigheten att följa med i alla ryska namnvariationer – är deras förmåga att komma på kant med regimen. Det kan handla om medvetet oppositionsarbete, men också och till och med oftare om kärleken till litteratur och konst som inte ryms inom diktaturens snäva ramar.

Kärleken till litteraturen väcks hos de tre vännerna redan i skolan, av en engagerad lärare som senare blir avstängd. Med honom promenerar de runt i det litterära Moskva. Han reciterar dikter och pekar ut var romaner och författarliv utspelat sig, och det är som att blotta tanken på andra liv och andra sätt att leva sår det frö som gör det begränsade sovjetlivet så svåruthärdligt.

Kanske är litteraturen till och med romanens verkliga huvudperson. Den finns med som en oundgänglig referensram – jag förstår säkert inte hälften, men kan ändå uppskatta principen – liksom som en sorts katalysator. Lusten till konst och litteratur för in de tre barndomsvännerna i den illegala bok- och tidskriftsdistributionens värld. Valen de tvingas göra blir alltmer omöjliga och omänskliga. Går det över huvud taget att vara en god människa i ett ont samhälle?

Den kräver lite att man överlämnar sig åt författaren, Det gröna tältet. Jag får lita på att Ulitskaja vet vad hon håller på med, även om jag inte alltid hänger med i svängarna. Och fast det spretar, fast jag ibland inte fattar varför en viss berättelse kommit med i handlingen, så gör jag i stort sett det. Jag gillar Ulitskajas berättarröst. Den är trygg och finurlig, varm och vass på samma gång. Hon har en blick för människoöden, för det tragiska och det komiska och allt det där svårbestämbara emellan. Denna jätteroman låter sig inte tuktas. Precis som livet självt.