Jag har för första gången stiftat bekantskap med den ryskspråkiga författaren Ljudmila Ulitskaja och detta sker med romanen Daniel Stein, tolk från år 2006 (på svenska år 2021). Redan av inledningskapitlet förstår jag att de kommande kapitlen blir oförutsägbara. Romanen börjar med att Eva befinner sig på en fest i New York. Hon presenterar sig […][...]

Den rysk-judiske konstnären Alik är döende. Sett till omständigheterna är han lugn och sammanhållen och vet fortfarande att leverera kvicka och träffsäkra svar. Även om han knappast kan sägas vara vid god vigör, är sinnet vad det alltid varit. I hans boning tillika ateljé är gången den vanliga. Folk kommer och går och man kan […][...]

Omslaget: Författarnamnet och bokens titel skrivna med gyllene typsnitt som smälter in i en smutsig grön bakgrund. Emellertid är det de tre koltecknade spädbarnen som upptar den omedelbara uppmärksamheten. Tre nakna, försvarslösa och närhetstörstande som nyfödda är oavsett i vilken era de kommit till världen. Stackars eländiga sak! Varför brinner du inte? Herreminje! Veken, veken […][...]

Vågar man månne kalla Ljudmila Ulitskajas tegelsten Det gröna tältet för en kollektivroman, eller låter det sovjetiskt på fel sätt? Den handlar i alla fall inte om att infoga sig, vare sig innehållsmässigt eller litterärt. Den vindlar, det är det bästa ord jag kan komma på, vindlar och vimlar av olika karaktärer och tidsperioder. Det […][...]

Utan att hänfalla åt smärta tar sig Ljudmila Ulitskaja an det stora mysteriet döden. Hennes roman påminner om filmen De barbariska invasionerna, alltså handlar den om en man som ligger på sin dödsbädd, omgiven av vänner och före detta älskare, och minns sitt liv. Men där filmen blir smärtsam och obönhörligt sorglig utvecklas En munter […][...]