Utan att hänfalla åt smärta tar sig Ljudmila Ulitskaja an det stora mysteriet döden. Hennes roman påminner om filmen De barbariska invasionerna, alltså handlar den om en man som ligger på sin dödsbädd, omgiven av vänner och före detta älskare, och minns sitt liv. Men där filmen blir smärtsam och obönhörligt sorglig utvecklas En munter begravning till det motsatta: en festskildring med traditionellt ryska förtecken, som vandrar mellan sorg, glädje, gråt, svett, skrik och nakenhet. Döden gör också, liksom i ovan nämnda film, att tidigare konflikter mellan den sjukes vänner mildras. Tragedin blir ett sätt för dem att närma sig varandra.

Alik, den döende, är rysk-judisk konstnär och likt majoriteten av sällskapet i den fuktiga, varma lägenheten på Manhattan, där han ligger och tynar bort, emigrant. Kring karaktärernas vitt skilda personligheter väver Ulitskaja en berättelse som på det stora hela är sympatisk i sin anspråkslöshet. Styrkan är detaljrikedomen och humorn. Ulitskaja skapar litteratur i princip enbart utifrån scener och händelser och drar sig för teoretiska utvikningar, men lyckas ändå ge berättelsen många bottnar.

Hon kan dessutom konsten att fånga ett absurt skeende utan att på något sätt framställa det som groteskt. En favoritscen är när Ninka, hustrun, är så djupt berörd av sin makes nära förestående död att hon framhärdar i tron på örter som botemedel, samtidigt som Alik, i princip avmagrad till obefintlighet, drar sitt sista andetag.

Det finns något ömt och varmt över Ulitskajas porträtt av ett gäng ryska emigranter, som av olika anledningar hamnat i det för lidandet livrädda frihetens land, där de inte passar in. Men historien är några nummer för liten för ämnena den berör. Jag läser om skratt och gråt, men känner för lite för karaktärerna för att själv skratta och gråta. För en gångs skull hade jag velat säga: skriv längre!