Bengt Jangfeldts nyöversättning av Leo Tolstojs kortroman Ivan Iljitjs död (från 1974, i den här utgåvan reviderad) har en rätt speciell tillkomsthistoria: boken var på Radiumhemmets sjukhusbibliotek så populär och sönderläst att man helt enkelt bad förlaget om en ny.

Vilket utbyte döende cancerpatienter haft och har av Tolstojs visserligen drabbande roman är åtminstone för mig inte helt självklart. Den är rätt deprimerande. I ljuset av sin utdragna, smärtsamma sjukdom och död inser domaren Ivan Iljitj hur fåfängt och meningslöst hans liv varit.

När jag växte upp pratade man lite föraktfullt om ”villa, Volvo, vovve”. Det har vi väl börjat tala lite tystare (eller, kanske mer karaktäristiskt, med lätt ironi) om, i takt med att vi insett att de där sakerna kan vara ganska trevliga. Det sena 1800-talets tsarryska övre medelklass sa naturligtvis inte exakt så, men den implicita frågan är nog faktiskt detsamma: blir man lycklig av att oreflekterat infoga sig i en samhällelig mall? Tolstojs svar tycks i alla fall vara ett passionerat ”nej”.

Ivan Iljitj har gjort karriär. Han har gift sig och skaffat barn. Han har inrett nya och allt ståtligare hem och när den långa arbetsdagen varit slut då och då roat sig med några partier kortspel med vännerna. Han har kort sagt gjort vad som förväntas av honom. Till vilken nytta? När döden flåsar honom i nacken är det ytterst lite av vad han gjort eller varit med om som verkar något värt.

Som för att understryka detta inleds romanen från vännernas perspektiv, när Ivan Iljitjs redan är död. Man diskuterar hur detta kommer att påverka tjänstefördelningen vid domstolen, besöker hans änka och funderar på hur snart man kan komma undan och få spela kort istället. Först därefter tar Ivan Iljitj liv och död vid, och när han slutligen ändå kommer till någon slags insikt, i själva sitt dödsögonblick (spoilervarning, kan man ju tycka, men det står faktiskt med redan i bokens baksidestext), måste man som läsare fråga sig om inte också det är fåfängt? Det krävs förstås en odödlig själ för att ha nytta av en sådan insikt.

Den här nyutgåvan av Ivan Iljitjs död följs åt av ännu en kortroman, Kreutzersonaten. Båda är de kompakta små berättelser (i skarp kontrast till de tegelstenar man kanske oftast förknippar med Tolstoj) om livets – och inte minst dödens – stora frågor. Båda är också berättade retrospektivt: de börjar med att man får redan på hur det slutar (i båda fallen med döden). Ändå håller författaren läsaren i ett järngrepp där man vill veta hur huvudpersonen hamnat där.

Det drivet ger tillsammans med det avskalade, kompakta formatet ett påtagligt modern intryck, och av de båda kortromanerna är det definitivt Ivan Iljitjs död med sin lite svalare, sakligare ton som är den mest lättillgängliga och till ämnet kanske mest aktuella. För att inte säga ”eviga”. Dödsångest kommer vi nog inte ifrån, hur vi än lever våra liv, och den blir förmodligen knappast mindre aktuell ju fler valmöjligheter vi har.

En gång för några år sedan skickade jag en bok till en vän med cancer som bodde på ett hospice. När hon ringde och tackade frågade hon samtidigt om den verkligen var tillräckligt bra för att eventuellt vara det sista man läste. Det fick jag ju erkänna att den inte var (jag hade mer tänkt lättsam underhållning på sjuksängen). Nu skulle jag inte ha skickat henne denna heller, men kriteriet är förstås omöjligt. Vad kan man verkligen vara säker på inte är bortkastat inför dödens jättelika skugga?