Början på en del romaner blir klassiska. Ofta citerad är första meningen i Processen av Franz Kafka: ”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon”. Likaså Tolstojs ord om lyckliga och olyckliga familjer i Anna Karenina. På samma vis är det inledande stycket i Dagar av ensamhet av Elena Ferrante träffande. Några uttalade meningar under några minuter vänder upp och ner på allt och pekar på essensen i intrigen:

En eftermiddag i april alldeles efter lunch meddelade min man att han tänkte lämna mig. Han sa det när vi dukade av och barnen som vanligt kivades i rummet intill och hunden låg och sov vid elementet och jämrade sig i sömnen. Han sa att han var förvirrad och ofta upplevde obehagliga stunder av trötthet, missnöje och kanske också sviktande självförtroende. Han pratade en lång stund om vårt femtonåriga äktenskap och om barnen och erkände att han inte hade något att klandra vare sig dem eller mig för. Han var lika samlad som vanligt men viftade överdrivet med högerhanden när han med en barnslig grimas förklarade för mig att vaga röster, en sorts viskningar, drev honom åt ett annat håll. Sedan tog han på sig skulden för allt som hände just då och stängde försiktigt ytterdörren bakom sig och där stod jag som förstenad bredvid diskhon.

Här handlar det om Olga, 38 år, som står mitt upp i en vardag som måste fortgå medan mannen går utan att ta den minsta sak med sig. Inte ens sin hund. Bara går. Ut genom den dörr som senare ska visa sig inte gå att låsa och efter en reparation gå i baklås och därmed låser Olga och barnen inne. Till och med mannens symtom som ”trötthet”, ”vaga röster” och ”viskningar” invaderar så småningom Olga.

Likt första skedet i en sorgeprocess tror Olga att allt ska ordna sig. Olga förmanar sig själv att visa lugn och förståelse. Hon minns med fasa sin barndoms högljuddhet i Neapel och den stackars kvinna, Poverella, som övergavs av sin make, förföll till kropp och själ och till slut hittades drunknad. Den egna moderns ord står som en isande sanning: ”Om du inte kan behålla en man, förlorar du allt”.

När Olga får veta att Mario har en annan blir hon rasande rabiat. Dessutom hopar sig bekymren med myrinvasion, obetalda räkningar, telefoner, dörr och dator som ger upp. Svartsjukan rider henne och hon ser ”Mario och hans hora” omslingrade i svettiga ställningar. Könsorden kokar i hennes huvud.

Texten är överhuvud taget mycket kroppslig: än är det den tioåriga sonen som spyr och yrar i hög feber, än är det hunden som plågsamt stinkande dör eller Olga själv som snöpligt försöker sig på att förföra den granne som varit familjens svurna fiende. Olga till och med ger sig på Mario och hans nya – som i den bleka sanningens minut visar sig vara en förmögen familjebekants unga dotter – och slår honom blodig och river sönder hans skjorta medan människor vänder sig stirrande om på gatan.

Under läsningen går tankarna till Leo Tolstojs lilla roman Kreutzersonaten. I den har Olga en själsfrände. Den galne berättaren i den klaustrofobiska tågkupén som mördat av svartsjuka, påminner mycket om den isolerade Olgas försmäktande i ett sommartomt Turin.

Dagar av ensamhet utspelar från vårens friska uppvaknande via rötmånadens kvava hetta till hösten klara luft. Likt Dantes Divina Commedia finns det en tillvaro efter det jordiska helvetet också. Den nya, sansade Olga tar upp sitt skrivande – något hon ville och gjorde innan Mario. Här glimrar språket i självreflektionerna – vem beskyllde Elena Ferrante för ”flackt språk”? Inte.

En tomhetskänsla infann sig efter läsningen av den fjärde och sista delen av Elena Ferrantes Neapelkvartett. Efter närmare tusensjuhundra sidor stimulerande läsning om väninnorna Elena och Lila och hela deras livsbåge är Dagar av ensamhet efterlängtad. Den skrevs strax före millenniumskiftet (alltså tidigare än kvartetten), ingår i en trilogi varav denna är den första, snyggt översatta till svenska av Barbro Andersson. Mycket är olikt: Min fantastiska väninna-böckerna utspelar sig under fem, sex årtionden med ett myllrande persongalleri och stora samhällsförändringar, medan Dagar av ensamhet är en kortroman med ensamma Olga i fokus under några månader. Samtidigt går mycket av tematiken igen: klassresan, moderskapet, sexualitetens smärta och irrgångar, medvetandeupplösandet, skrivandet …

Summa summarum: Dagar av ensamhet är en liten romanpärla med känslohetta och livserfarenhet. Språket ofta klart som kallt vatten. Excellent och alldeles briljant.