Efter att Elena Ferrantes överväldigande romankvartett tagit världen med storm är många av oss numera hemmastadda i Neapels folkrika och stimmiga fattigkvarter.

Min fantastiska väninna, Ferrantes första bok i serien om Elena Greco och Lina Cerrullo, utspelar sig på 1950-talet, medan Hoppets tåg av Viola Ardone äger rum några år tidigare, närmare bestämt 1946, strax efter andra världskrigets slut.

Neapel ligger delvis i ruiner och i gränderna har man bombanfallen i färskt minne. Människorna svälter, är klädda i trasor och uttjänta skor (skor har för övrigt symbolvärde romanen igenom). Arbetslösheten är skriande och barn tvingas hoppa av skolan i förtid för att bidra till försörjningen. Pojkgäng terroriserar omgivningen och begår småstölder.

Romanens titel åsyftar de tågresor norrut som kommunistpartiet anordnade för att fattiga barn i de södra delarna av Italien skulle få möjlighet att äta upp sig hos mer välmående familjer.

På tågstationen Piazza Garibaldi i Neapel samlas ett antal mer eller mindre slagfärdiga, stöddiga eller skräckslagna barn på vilkas rockar barnhjälpskommittén är i färd med att fästa nummerlappar inför avfärden. Kommunistpartiet har dagen till ära försett dem med presentabla skor och kläder samt sett till att de blivit ordentligt renskrubbade och kortsnaggade. Många av barnen är på helspänn, eftersom ett envist rykte florerar om att “tågbarnen” i själva verket kommer att skickas till Ryssland.

Den snart åttaårige Amerigo Speranza är en av de pojkar som väntar på perrongen. Han är rödhårig, påhittig, lillgammal och vetgirig; i gränden går han under namnet Nobel. Pojken har blivit nödd till att sluta skolan och samlar numera lump, som han säljer till en man som går under benämningen Tjurskallen. Sin far har han aldrig träffat. Denne har enligt Amerigos mor Antonietta sökt lyckan på andra sidan Atlanten.

Antonietta är en tystlåten, kärv, stolt och vacker kvinna. Som många andra i fattigkvarteren är hon analfabet.

Väl framme i Bologna hämtas barnen en efter en och till slut sitter Amerigo ensam kvar. Det visar sig att familjen som lovat att ta hand om honom fått laga förhinder, men pojken känner sig ratad och tror fullt och fast att ingen vill ha honom.

Som nödlösning hamnar han istället hos Derna, en ensamstående kvinna, som är ovan vid barn. Hon arbetar för kommunistpartiet och Amerigo får – då han inte är i skolan – tillbringa dagarna hos Dernas kusin Rosa, vars man Alcide är instrumentmakare. Den senare upptäcker något som ingen tidigare anat, nämligen att pojken är osedvanligt musikalisk.

Språkförbistring råder mellan lokalbefolkningen och barnen söderifrån. Också maten upplever de till en början som konstig och ovan. Höjdpunkten på deras vistelse är en utflykt till havet. För många är det första gången de ser havet.

Inget är sig riktigt likt när tågbarnen efter något år återbördas till Neapel, även om en del av dem får stanna kvar hos sina fosterfamiljer.

Amerigo blir vid hemkomsten lärling i en skomakarverkstad. De brev och matpaket som kommer norrifrån undanhåller hans mamma honom.

Till slut tar han sitt öde i egna händer och rymmer hemifrån. Familjen i norr adopterar Amerigo, vilket mamman motvilligt godkänner.

I bokens fjärde del är vi hux flux framme vid 1994. Amerigos mamma har avlidit och han återvänder efter alla år till Neapel för att gå på hennes begravning.

Amerigo är numera bosatt i Milano, men befinner sig – i egenskap av världsberömd violinist – mestadels på turné. Han har inte upprätthållit kontakt med någon i hemstaden. Nu upptäcker han bland annat att modern led av hjärtfel, att han har en brorson samt sanningen om vem hans pappa är.

Hoppets tåg har blivit något av en kioskvältare i hemlandet och är nominerad till Årets bok här hemma. Det är förvisso en liten sympatisk historia, både lättläst och osentimental. En smula platt dessvärre och når – i mitt tycke – inte upp till Neapel-kvartettens klass.

Romanen är skriven i jag-form och läsaren får själv pussla ihop händelseförloppet utifrån Amerigos funderingar. På grund av detta upplägg får läsaren inte riktigt klart för sig hur situationen i Italien såg ut. Personligen saknar jag därför ett klargörande för- alternativt efterord, som redogör för hjälpinsatserna och ger en tydligare bild av den politiska situationen i landet, klyftorna mellan nord och syd, etcetera.