Mången författarhustru har likt Katia Mann möjliggjort att storverk blivit skrivna. Det var hon som såg till att maken inte stördes av vardagens stök och bök. Övriga familjen utgjorde stödtruppen. De bekräftade det gudabenådade geniet och utgjorde stoff till dennes böcker. I författaren tillika kulturskribenten på DN Åsa Beckmans nya bok Kulturbarn: att växa upp […][...]

Den lilla romanen Jag måste gå rätt in i elden av Kerstin Norborg utspelar sig under några få dagar vårvintern 1977. Honorine Hermelin har efter mer än ett halvt sekel i den gamla inspektorsbostaden Lilla Ulfåsa på godset Fogelstad i Sörmland nödgats flytta till ett anspråkslöst och dragigt krypin på Blomsterfondens äldreboende i Älvsjö, söder […][...]

Ibland kan det bokstavligen dröja år innan man hörsammar boktips man fått, om man nu överhuvudtaget gör det. Härförleden påmindes jag om en rekommendation jag erhållit för mer än ett decennium sedan. Det var när jag ur en flyttkartong fiskade upp ett slitet och nött, utgallrat biblioteksband, som jag vid något tillfälle räddat undan förgängligheten. […][...]

Det är glest med författare som fortfarande är produktiva vid nittio fyllda. De enda nu levande jag på rak arm kan erinra mig är Elsie Johansson (född 1931) och Kerstin Ekman (född 1933). Den förstnämnda gav ut sin självbiografiska Bladet från munnen 2021, medan den senare släppte en ny bok, där hon resonerar kring sitt […][...]

Min bekantskap med Woody Allen daterar sig till 1977, då min gymnasieklass stuvades in en skraltig buss för att tjugo mil senare släppas av utanför en biograf i storstan. Filmen visade sig vara Annie Hall och jag kan säga att det inte bara var vår svensklärare som var eld och lågor på hemvägen. För egen […][...]

Gissningsvis ringer en klocka när du hör RFSU alternativt Riksförbundet för Sexuell Upplysning, men frågan är hur många som nuförtiden har pejl på dess grundare Elise Ottesen-Jensen (1886-1973) alias Ottar. Jag bestämmer mig på stående fot för att göra ett stickprov och ringer upp min yngsta, medicinpluggande dotter. Hon fyller 26 i dagarna och brukar […][...]

När vi lämnade Doften av en man (2017), bok två i Agneta Pleijels suveräna självbiografiska trilogi, vill jag minnas att hon som bäst var i färd med att dra upp bopålarna och lämna Göteborg och Haga bakom sig. Ett jobb hos den legendariske Karl Vennberg på socialdemokatiska Aftonbladets kulturredaktion väntade i Klarakvarteren. Den påföljande och […][...]

Författaren tillika läkaren Karin Wahlberg – född 1950 – frammanar med inlevelse och värme sin egen barndom i sin trivsamma serie kollektivromaner från Kalmar, alias Ekstad. Själv är jag visserligen ett decennium yngre, men också jag minns en tid då herr och fru var gängse tilltal, då man kallade kompisarnas föräldrar för tant och farbror […][...]

För egen del gör jag det. Fast jag är ju bibliotekarie, så det kanske inte räknas. Vi är ju berömda för att hålla reda på all möjlig mer eller mindre udda information. I efterordet till den utgåva av Helen Kellers klassiska självbiografi Mitt livs historia (1903), som förlaget Bakhåll gav ut 2014, räknar Helena Fagertun […][...]

Valentin och Ketty är den tredje delen i Karin Alfredssons intagande lappländska serie. Sex år har passerat sedan fredsåret 1945 och de kaffesugna invånarna i Granträskåsen kan glädja sig åt att ransoneringen äntligen är tillända. På bokpärmens insidor återfinns en charmig karta för den som önskar orientera sig i byn. Och visst känns det betryggande […][...]