I likhet med journalisten Bosse Lindquist – som står för den initierade inledningen till De hemliga breven: den politiska familjen och vardagens samtal – svalde jag 1982 med hull och hår Jan Myrdals (1927-2020) förskräckliga uppväxt, såsom den skildras i första delen av hans självbiografiska trilogi. Strax innan Barndom släpptes i bokform, sändes den som radioföljetong i p1 med Jan Myrdal själv som uppläsare.
Jans föräldrar Alva och Gunnar Myrdal var den svenska socialdemokratins starkast lysande stjärnor under förra seklet. De var inte bara ivriga folkhemsbyggare, utan gjorde även glänsande karriärer internationellt, bland annat inom FN och Unesco. Gunnar tilldelades vidare Nobelpriset i ekonomi 1974 och 1982 belönades Alva för sitt nedrustningsarbete med utmärkelsen Nobels fredspris.
Sonens offentliga avrättning av föräldrarna skakade om hela svenska folket och raserade utan pardon deras dittills orubbligt goda rykte. Boken cementerade bilden av dem som iskalla, förljugna och makthungriga. Fallet blev skyhögt och de hämtade sig aldrig. Alva avled 1986 och Gunnar ett år senare. Att Jans båda systrar Sissela Bok och Kaj Fölster ger en helt annan bild av modern i sina självbiografiska böcker Alva: ett kvinnoliv respektive De tre löven:en myrdalsk efterskrift tycks inte gjort nämnvärd skillnad i det allmänna medvetandet.
Eftersom paret Myrdal hade för vana att kopiera avsända brev med karbonpapper är det inte bara Jans brev som bevarats, utan också Alvas och Gunnars svarsbrev. Det var Alva Myrdals uttryckliga önskan att Jans version inte skulle förbli oemotsagd. Utgivningen är ett samarbete mellan Kaj Fölster och Jans son Janken Myrdal, vilka också har skrivit ett för- respektive efterord.
Breven är sannerligen dynamit! De sträcker sig från 1929 och ända in på 1960-talet och förmedlar en allt annat än smickrande bild av Jan. Han ger ett omoget, egocentriskt, överspänt, aggressivt och bortskämt intryck, säger sig hata allt och alla och har fäbless för auktoritära diktaturer. Stalin, Nietzsche, senare även Mao är Jans ledstjärnor. Redan i 17-årsåldern slutar han skolan och flyttar hemifrån.
Jan har siktet inställt på att bli en betydande författare och vägrar ta ett brödjobb, eftersom han anser detta skadligt för hans kreativitet. Han ser konspirationer lite varstans och är förvissad om att han motarbetas av mäktiga krafter. Jans behov av pengar är ett återkommande tema i breven. Föräldrarna bistår sonen med pengar långt in på 1960-talet, även efter det att han gift sig. Alva stöttar också tålmodigt hans skrivövningar i engagerade brev poststämplade i New York, Paris, Genève, New Delhi respektive Stockholm.
Man häpnar över de oändliga listorna med arbetsuppgifter som Jan i en gnällig ton kräver få utförda och begriper inte varför Alva inte satte ned foten, i stället för att slå knut på sig själv för att uppfylla sonens befallningar. När han är i 35-årsåldern fordrar han bland annat att föräldrarna ska köpa ett stort hus åt honom och hans partner Gun Kessle. Han ventilerar sitt missnöje och befaller ändringar när allt inte blir exakt som han tänkt sig. Det ska vara sjötomt, inbyggda bokhyllor, en egen fristående ateljé till Gun och jag vet inte allt. Och Alva biter ihop och levererar.
Man blir heller inte imponerad över Jans egen insats som förälder. Janken föddes 1949 och redan två år senare övergav Jan honom och hans mamma för en ny kärlek. Något underhåll såg de inte röken av, trots att Alva i vanlig ordning ryckte ut och skickade extra öronmärkta pengar, vilka Jan stoppade i egen ficka.
Släkt och familj användes som råmaterial alltifrån hans första roman Pubertet från 1954. Med tiden skulle han erkänna att han tog sig friheter och att bland annat porträtten i Rapport från en kinesisk by inte var helt sanningsenliga. Bosse Lindquist skriver att Jan hatade sin mamma just för att hon hjälpt honom så mycket. ”Genom att bryta och hata gör man sig skuldfri”. Janken hävdar att han i medelåldern skapade en barndom där han kunde komma åt Alva.
Jag tänker mig att den gedigna inledningen, som upptar första halvan av boken (hela 159 sidor), i synnerhet är användbar för yngre generationers läsare, som inte är så bekanta med paret Myrdal. Men texten är – i mitt tycke – väl kompakt och rymmer alltför få andningspauser. Först blir jag lite besviken över att bara få insprängda brevsnuttar till livs. Efter halva boken är det dags att ta del av breven i sin helhet, men då irriteras jag istället av Jans tröttsamma jargong. Som tur är finns Alvas brev där också. Kanske hade det varit bättre om man placerat brevsamlingen först, så läsaren fått ta del av dem utan att styras av Bosse Lindquists kommentarer.
Alvas upprättelse kommer lite väl sent kan man tycka. Flertalet av dem som reagerade på Jans bok är döda och många yngre har nog inte den blekaste aning om vem Alva Myrdal var. Varför väntade man så länge med att ge ut breven? Jan Myrdal gick bort 2020, 93 år gammal. Jag kan inte låta bli att tycka att han hade mått bra av en knäpp på näsan.
Kan inte låta bli att undra ifall sista ordet nu är sagt eller om fortsättning följer.
Publicerad: 2024-10-06 00:00 / Uppdaterad: 2024-10-05 20:38
Inga kommentarer ännu
Kommentera