Mången författarhustru har likt Katia Mann möjliggjort att storverk blivit skrivna. Det var hon som såg till att maken inte stördes av vardagens stök och bök. Övriga familjen utgjorde stödtruppen. De bekräftade det gudabenådade geniet och utgjorde stoff till dennes böcker. I författaren tillika kulturskribenten på DN Åsa Beckmans nya bok Kulturbarn: att växa upp i skuggan av en författare använder hon familjen Mann (Thomas, Katia och de sex barnen) som mall, mot vilken hon sedan jämför sin egen och en rad andra svenska kulturfamiljer. Det är dock inte fruarna som står i centrum, utan barnen. Vinklingen är intressant, upplägget mycket lyckat och språket klart och redigt.

Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.