Mången författarhustru har likt Katia Mann möjliggjort att storverk blivit skrivna. Det var hon som såg till att maken inte stördes av vardagens stök och bök. Övriga familjen utgjorde stödtruppen. De bekräftade det gudabenådade geniet och utgjorde stoff till dennes böcker. I författaren tillika kulturskribenten på DN Åsa Beckmans nya bok Kulturbarn: att växa upp […][...]

Vildhavre – sista brevet till pappa av Otto Gabrielsson är en stark läsning. Redan bokens omslag med fotografiet av ett litet barn som går med ryggen mot betraktaren ger mig känslor av att här handlar det om ett barn som inte blir, blivit sedd. Boken är en brev- och dagboksroman som författaren riktar till sin […][...]

Boken SuomiFinland II. Sista striden är fortsättningen på SuomiFinland I (2016). Den förra boken läste jag med stor behållning. Den var tunn men alert och vass. Jag brukar läsa Jörn Donner med ett visst intresse för det finns ingen annan skrivande kulturpersonlighet med hans erfarenhet, egocentriskhet, bredd och vidd i Finland. Hans erfarenheter och kunskaper […][...]

Två män. Far och son. Den ena gammal, den andre ung. Båda heter Donner och är skrivande, tänkande män. Fjorton brev från höst till vår. Fjorton långa texter om åldrande, döende, skrivande, barndom, manlighet, släktskap, läsning och ord, politik, tobaksrökning, utlandsvistelser, arbete och framtid. Boken börjar med ett brev på hösten 2017 där Rafael Donner […][...]

Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner består av fjorton essäer. I prologen berättar författaren om röster inuti sitt huvud och bjuder in till en dialog om ”det känsliga djuret människan”. Donner skriver självbiografiskt och urskuldar sig över sina ringa – tjugosju – år. I första essän Svaghet redogör han för när han filmar […][...]

Varje större sällskap har sin ”sanningssägare” som i sitt sätt att lägga orden får lyssnaren att rycka till. En del blir persona non grata i sitt hemland eller åtminstone illa omtyckta. Om detta gäller Jörn Donner i Finland vet jag inte. Han har vistats årtionden i offentlighetens ljus i vårt östra grannland men tillhör inte […][...]

En personlig minnesbok om Gustaf Mannerheim, marskalken av Finland, legendarisk statsledare och president? Av filmproducenten och författaren Jörn Donner, bara 18 år gammal då Mannerheim gick bort? Vad kan Donner rimligen ha för personliga erfarenheter av Mannerheim som ligger till grund för föreliggande bok? I mångt och mycket är min upplevelse att boken fungerar trots […][...]