Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner består av fjorton essäer. I prologen berättar författaren om röster inuti sitt huvud och bjuder in till en dialog om ”det känsliga djuret människan”. Donner skriver självbiografiskt och urskuldar sig över sina ringa – tjugosju – år.

I första essän Svaghet redogör han för när han filmar sin pappa Jörn Donner som genomgår en TAVI-operation. Det speciella är att hans pappa är gammal. Ingreppet är riskfyllt. Allt går bra men sonen invaderas av känslor av skräck: för blod, för död, för ensamhet.

Rafael Donner kom till världen när Jörn Donner var 57 år. Många gånger har sonen upplevt faderns svaghet: cancerbehandling, lungoperation, knäproteser. Ändå är han en förebild för nyfikenhet och aktivitet. Tankar går till en annan sons bok: Skynda att älska (2009). Allan Schulman var också 57 år när Alex Schulman föddes. Annat gemensamt är – förutom kändisskapet i medievärlden – finlandssvenskheten.

I essäerna återkommer Rafael Donner ofta till sin far. Ibland något självmedvetet över en känd släkt, andra gånger irritation över att presenteras som ”Donners pojkin”. Han urskuldar sig; han har själv bara känt Jörn Donner som sin far. Vem är då Jörn Donner? I Finland, men speciellt i Svenskfinland, en intellektuell institution: riksdagsman, EU-parlamentariker, ambassadör, lokalpolitiker, affärsman, skådespelare, filmare, skribent, sanningssägare, rabulist, krigsbarn, vapenvägrare … Producent för Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander (1982) vilket han också fick en Oscar för. Chef för Svenska filminstitutet 1978-82. Författare till över sextio böcker. Gift flera gånger (i Sverige levde han ihop med Harriet Andersson på 1960-talet och var senare gift med Jeanette Bonnier). Sexbarnsfar. Tidvis skandalomsusad men också mycket respekterad.

I essän Styrka berättar Rafael Donner hur han som barn ständigt grät. Näst efter att bli kallad bög var det för pojkar det värsta. Han retades ständigt och försökte träna bort sin gråt. Gråter gör han än. Även fadern har varit lättrörd. Rafael Donner lyfter upp ”gråthatet” som en nationell svaghet:

”… känslokvävningen och gråthatet är en systematisk förekommande hjärntvätt landets småpojkar utsätts för, en storskalig utrensning av samtliga spår av känslighet hos Finlands blivande män. Barn glömmer sägs det, men de glömmer inte sina känslor: de förtränger dem, eller försöker åtminstone. De ser upp på de äldre barnen och efterapar dem, de stoppar undan sina känslor i fack, de leker att de inte finns, de lär sig inte att lyssna på sig själva, de skapar masker de sedan i vuxendomen försöker upprätthålla. På skolgården är det inte lärare eller andra vuxna som fostrar barnen, utan barn som fostrar barn.”

Flickor, skriver Donner, tillåts vara svaga enligt rådande könsrollsmönster. Utan att på något vis förringa deras svårigheter skriver han:

”… de är bättre anpassade till det moderna samhället, till en värld där fysisk och psykisk styrka inte längre är lika viktiga egenskaper som empati och emotionell kompetens. I folkhemmet Sverige är värderingarna mjukare och mindre manliga än i Finland. Det syns: i samhällsklimatet, i den ekonomiska framgången, i film-, mode- och musikexporten, i jämställdheten, i solidariteten, i flyktingpolitiken.”

Den finländska mannen ligger i täten vad gäller statistik för självmord och våld. Han dör sju år tidigare än kvinnan. Donner anser att det är priset som män betalar för sin oförmåga att sätta ord på känslor och för sitt ”gråthat”. Han tar upp en syn sommartid som garanterat alla finländare sett: den redlösa raglande mannen högljutt gråtande ”i alkoholens, i nattens anonyma rum”. Barnet som inte fick gråta blir den berusade mannen som brister ut samlad störtgråt.

I essän Ensamhet tar Donner upp att ”det finns ingen sjukdom i Finland som är mera akut” och ger många exempel på all skam, förtvining och ohälsa som finns i ensamhetens kölvatten. Han berättar om sin egen ensamma tonårstid. Som sjuttonåring reser han på utbyte till Australien och isolerad tillsammans med unga från hela världen inser han att om han inte gör något åt sin ensamhet kommer han att gå under. På riktigt inser han vikten av att socialisera, skratta och tala. Hem återvänder han ”gladare, självsäkrare och öppnare till sinnet”. Till och med Helsingfors faller på sin plats som en småstad. ”Ensamheten är dödens bundsförvant” menar Donner och han inser han klarade sig undan med en hårsmån.

I essän Självsäkerhet berättar han om sina namn: Rudolf Rafael Donner. Ända sedan barnsben retades han för namnet Rudolf – ett namn som föräldrarna spontant valt efter hans utseende vid födseln och restaurangskutan Svarte Rudolf i Åbo – för att kulminera i Australien där en lustigkurre upptäckte att även Donner är en ren. En tystlåten pojke från ett arktiskt land med två renar som namn … Varje år vid jultiden samma plåga när julsången när som helst kunde spelas eller sjungas var som helst. År 2015 ändrade han sitt namn – även om en del menat att han borde gjort namnet Rudolf till sitt.

Rudolf blev Rafael. Här finns paralleller till det franska underbarnet till skribent, sociologen och forskaren: Edouard Louis (född 1992). I debutboken Göra sig kvitt Eddy Belleguelle (2015) gör han upp med en homofobisk, våldspräglad uppväxt på nordfransk landsbygd. Genom att juridiskt byta namn kunde han lämna en ”toxisk manlighet” bakom sig. I Våldets historia (2017) skriver Louis om en våldtäkt, våld överlag och Front Nationales segertåg bland landsbygdens unga män. Rafael Donner noterar att han blivit slagen flera gånger än han kan minnas: ”rädslan för våld – för andra män – sitter djupt i min benmärg”. Styrka innebär ansvar: Donner lyfter fram sin bror som i egenskap av äldre, starkare lät honom vinna barndomens fotbollsmatcher.

Många resor har Rafael Donner gjort och även bott i ”i ett halvt dussin” länder. Enligt sin far ”ska man aldrig tacka nej till en gratis resa”. Intrycken och reflektionerna handlar om allt från besök på strippklubb i Tokyo, liftande på Nya Zeeland till filmprojekt i enorm sydafrikansk misär. Han diskuterar frihet, fattigdom, digitalisering, demokrati, dick pics, gudlöshet, köttätande, veganism, individualism, egoism, ekonomi, rutiner, radikalism, tro, tid och mycket annat.

I essän om Manlighet skriver Donner bland annat att han önskar att ”feminismen vore en självklarhet”. Könsroller försvinner inte men feminismen är för alla ”fördomsfrihet, valfrihet och jämställdhet”. Han säger sig vara en ”indoktrinerad humanist”.

Det skulle finnas mycket mera att ta upp (och eventuellt kritisera) i essäerna. Men mest blir jag väldigt glad över att en ung, tänkande och kännande människa lyfter upp aktuella och brännande ämnen. Från personlig nivå till nationell, global. Essäer anses inte vara essäer om de inte är välskrivna – här är det ingen frågan om.

En ”pappabok”? Ja, men inte uppgörelse utan mera samförstånd. Jag tänker på Sara Danius sommarprat i P1 2013 där hon berättar om sin barndom och bildningsväg med en äldre far, litteraturadjunkten. Uppror var aldrig aktuellt – istället ett sorts mentorskap och fortsatt arbete. Så även Donner versus Donner. Klokt så.