Mången författarhustru har likt Katia Mann möjliggjort att storverk blivit skrivna. Det var hon som såg till att maken inte stördes av vardagens stök och bök. Övriga familjen utgjorde stödtruppen. De bekräftade det gudabenådade geniet och utgjorde stoff till dennes böcker. I författaren tillika kulturskribenten på DN Åsa Beckmans nya bok Kulturbarn: att växa upp […][...]

Att det har varit svårt för oss alla att resa under pandemin är väl något av en underdrift och vad passar då bättre än att resa i litteraturens värld? Lena Kåreland tar oss inte bara med till Paris utan även bakåt i tiden till flanören och dandyns tid. Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac […][...]

Nu har mina kunskaper återigen fått påfyllning när det gäller litteratur. Orsaken är att jag läst Dolda gudar: en bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Bakom titeln döljer sig en översikt som täcker översättningens historia i Sverige – en resa som börjar med handskrifter och landar i dagens digitaliserade värld. Författaren […][...]

Jag blir alltid på så gott humör av det Magnus Florin skriver. Jag upptäckte honom i en recension i Bonniers Litterära Magasin någon gång på 1990-talet, när han skrivit en bok om en mycket känd svensk författares efterlämnade papper i skriften Köra och vända: Strindbergs efterlämnade papper. Redan då var Magnus Florin något av det […][...]

Ett vanligt argument för att behålla vissa statyer som ofta är av vita män som utfört våldsamma handlingar som vi inte längre vill hylla är att vi inte får ”radera historien”. Exakt på vilket sätt vi vill bevara och hantera svåra händelser ur historien tas sällan upp i samma sammanhang och inte heller hur vi […][...]

Författare som skriver författarbiografier. Det kan bli dötrist och tråkigt och självförhärligande och hopplöst och … alldeles, alldeles underbart. I alla fall när matchningen är så här bra; det känns som om Anna-Karin Palm kommer väldigt nära Selma Lagerlöf, som om hon verkligen förstått henne och kan förmedla detta till läsaren. Att en så stor […][...]

Det är inte förvånande att Josefin Holmström tidigare i år belönades med Gerard Bonniers essäpris för den här boken. Hon lyckas nämligen med mästerstycket att kanalisera sin egen djupa och specialiserade kunskap om Emily Dickinson – inklusive ”tiden, platsen, språket och tron”, som prisnämndens motivering specificerar det – till en tillgänglig text som inte avkräver […][...]

Som betydligt yngre slyngel vet jag att jag klippte ut bilder på Ann Jäderlund ur DN:s kulturbilaga, bara för att jag tyckte att hon var så snygg, men det mörka korta lite lockiga håret, fräkniga kinderna och de nästan outgrundligt mörka ögonen. Det kanske är ett provocerande ytligt och manschauvinistiskt sätt att närma sig poesi, […][...]

Jag är ingen Ibsen-expert, men jag njuter gärna av Klas Östergrens formuleringskonst. I romanen Hilde har han tagit en karaktär ur Henrik Ibsens bägge dramer Frun från havet och Byggmästare Solness och givit henne ett alldeles eget liv i 1920-talets Berlin. Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel […][...]

The Most Dangerous Book försöker sig på något stort, och lyckas anmärkningsvärt väl. Den vill berätta om hur James Joyce kom att skriva Ulysses och hans kamp för att få den publicerad trots både litterära och lagliga motsättningar, men också använda det som en lins för att se hur viktorianska moraliteter och censurlagar tvingades lämna […][...]