The Most Dangerous Book försöker sig på något stort, och lyckas anmärkningsvärt väl. Den vill berätta om hur James Joyce kom att skriva Ulysses och hans kamp för att få den publicerad trots både litterära och lagliga motsättningar, men också använda det som en lins för att se hur viktorianska moraliteter och censurlagar tvingades lämna plats för en modern(istisk) värld och aldrig hördes av igen… eh, kanske.

Joyce’s novel represented not a finished monument of high culture but an ongoing fight for freedom.

Delvis är detta en ren, omsorgsfullt utforskad och välskriven biografi av Ulysses och mullen den sprang ur; Joyces ungdom, de tidiga modernisterna och den omgivande världen med nya politiska och literära idéer som inte alltid var helt behagliga eller fridfulla, Joyces förälskelse i Nora Barnacle, hans exil och hälsoproblem, och alla de osannolika karaktärer som agerade barnmorska åt romanen (påfallande många kvinnor, fast Hemingway och Pound passerar förstås också). Det finns bättre böcker om Ulysses litterära kvaliteter, men det är heller inte Birminghams mål; för det han vill åt utöver det biografiska är hur en experimentell bok för mindre än 100 år sedan kunde bli stämplad som obscen, pornografisk, livsfarlig, och bli så totalförbjuden att en hel industri byggdes upp för att trycka hemliga (och ofta urusla) faksimil och smuggla dem över gränser. Ironin i att en bok som ofta stämplats som nästan oläsbar blev en hit genom att bli något förbjudet, och därigenom sparkade upp alla möjliga dörrar.

What’s uncanny about censorship in a liberal society is that sooner or later the government’s goal is not just to ban objectionable books. It is to act as if they don’t exist. The bans themselves should, whenever possible, remain secret.

Det är där boken hittar sin titel. Frågan om exakt vilka idéer det var Ulysses klappade mothårs, och hur det kunde ta mer än tio år för boken att bli laglig i engelskspråkiga länder (Birmingham är ju amerikan, så världen består av USA, Storbritannien och Paris). När han gräver ner sig i den historiska bakgrunden till tryckfrihetslagar och de idéer och metoder som lades på censur i en tid där brevbärare förväntades vara Big Brother, de allt snirkligare försöken att definiera ”obscen” är det enormt underhållande, och allt ihopkopplat med en djup kärlek till Ulysses självt som får mig att vilja läsa om tegelstenen direkt igen.

The legalization of Ulysses announced the transformation of a culture. A book that the American and British governments had burned en masse a few years earlier was now a modern classic, part of the heritage of Western civilization. Official approval of Ulysses, in prominent federal decisions and behind closed doors, indicated that the culture of the 1910s and 1920s – a culture of experimentation and radicalism, Dada and warfare, little magazines and birth control – was not an aberration. It had taken root. Or, more accurately, it indicated that rootedness itself was a fiction.(…) By sanctioning Ulysses, British and American authorities had, to some small but important degree, become philosophical anarchists. (…) There was no absolute authority, no singular vision for our society, no monolithic ideas towering over us.

Det enda som stör mig något är att Birmingham behandlar frågan om tryckfrihet lite väl enkelt; som om det var något man antingen har eller inte har, och att det var helt och hållet Joyce och hans hejaklack som förde hela världen från den ena sidan till den andra. Som om ”frihet” var en enkel vara, ett ord som betyder något enkelt, odelbart. Men vafan, man kan inte få allt. Utom genom att läsa Ulysses då.

…and the word that shakes it all down is YES.