Det är en fröjd att stiga in i Erik Anderssons översättarverkstad, där inga språkliga företeelser är små nog att räknas som obetydliga. Vid Anderssons skrivbord finns tid för eftertanke, och i jakten på den perfekta översättningen vidrör han större frågor om språkets mångsidighet och komplexitet. Med självdistans och en träffande, lågmäld humor ger han inblick i en översättares vardag. Att följa den konkreta arbetsskildringen av hur åtskilliga sidor irländsk modernistisk prosa långsamt omarbetas till svenska är onekligen intressant, men det som gör Dag ut och dag in med en dag i Dublin till en bok som jag kommer att återvända till är framför allt författarens ton. Andersson har en fantastisk förmåga att förena anspråklöshet med ett enormt kunnande, och att (inte helt olikt Joyce) väcka tankar utifrån de minsta ting.

Det översättaren och författaren Erik Andersson sysslar med dag ut och och dag in är alltså nyöversättningen av James Joyces roman Ulysses (1922), som utspelar sig under en dag på Dublins gator. I Anderssons bok ryms beskrivningar och diskussioner om hur han hanterat konkreta problem som uppstått under översättningsarbetet, vilket varvas med mer filosofiska funderingar om språkets möjligheter och begränsningar. Texten har en dagboksliknande karaktär: det dricks kaffe och röks cigaretter, och ibland tillåter Andersson sig till och med att åldersnoja lite. Det personliga förhållningssättet till texten gör boken något svårdefinierad. Den pendlar närmast mellan en essäform och en översättares kommentarer om sitt arbete.

Förutom att titeln rimmar så fint, låter den också läsaren ana den
frikostiga tidsprocess (mer exakt fyra år) som översättningen krävde.
Anderssons lugn och tålmodighet genomsyrar texten. Jag slappnar av och följer engagerat med honom på alla språkliga vandringar – in i de mest absurda förgreningar och detaljdiskussioner. Flera sidor kan ägnas åt att hitta den idiomatiska översättningen av ett enda ord. Det kanske låter smalt och invecklat – men det blir det aldrig. Det är faktiskt i dessa stunder som boken är som mest lysande. I ett resultatinriktat samhällsklimat är det befriande att få tid att dröja kvar vid detaljer, att bada i ett ords mångtydighet tills fingrarna blir skrynkliga som russin. Trots att Andersson genomgående refererar till såväl Joyce som flertalet litteraturvetare och översättare lyckas han ändå med bedriften att aldrig exkludera läsaren. Jag läser Dag ut och dag in och det spelar ingen som helst roll att jag bara läst de allra första kapitlen i Ulysses. Jag lär mig, skrattar och förundras.

Dag ut och dag in har fått samma blåa omslag som nyöversättningen av Ulysses. Bredvid Joyces mastodontverk ser Anderssons 121 sidor ut som ett lillasyskon i bokhyllan. Men trots att boken ingår i en självklar samhörighet med Ulysses, önskar jag att Dag ut och dag in kommer att nå en status som ett fullvärdigt verk i sig själv. Den vidgar perspektiv och problematiserar språkets betydelsebärande roll. Den är på samma gång vetenskaplig och poetisk. En liten pärla i min hand.