När jag såg att Bonniers skulle släppa en nyöversättning av James Joyces monumentala roman, 1900-talets kanske främsta roman, Ulysses, höll jag på att kissa på mig av glädje. Min upplevelse för dryga fem år sedan då jag läste romanen i Thomas Warburtons översättning var lika monumental som romanen själv. Att läsa Ulysses var – och är – ett intellektuellt arbete och en tålamodsprövning, som i mitt fall ledde till att jag en vecka efter att jag läst ut den bara kunde läsa Kalle Anka. Det var ungefär vad min intellektuella kapacitet klarade av efter att så fullständigt ha blivit tagen i anspråk av James Joyces roman.

Romanen har en lös förebild i Homeros Odysséen, i det att kapitlen i romanen motsvarar olika episoder, och olika karaktärer är tecknade med förebilder i Odysséen. Huvudpersonen heter Leopold Bloom, och ägnar en dag (16 juni 1904) åt att, likt Odysseus drev omkring på haven, driva omkring i sin hemstad Dublin, och ägna sig åt mer eller mindre – oftast mindre – viktiga saker. Leopold Bloom börjar med att äta inälvsmat till frukost. Därefter beger han sig ut på stan, driver omkring, träffar kompisar, super till på kvällen, hamnar på bordell och kommer till slut hem på natten till hustrun Molly, vilken tillbringat större delen av dagen i sängen och där tagit emot sin älskare – något stackars Bloom är plågsamt medveten om.

James Joyce är mycket medveten om diskrepansen mellan Leopold Bloom och dennes förebild i Odysséen, Odysseus. Leopold Bloom är tecknad som en antihjälte. Han är ganska fumlig, försigkommen, kan inte göra så mycket åt att hans hustru har en älskare. Samtidigt utväxlar han snuskiga brev med en för honom okänd kvinna för att själv få lite förströelse och förhoppningsvis upphetsning. Det här har Olof Lagercrantz skrivit träffande om i sin fina studie om Ulysses, Att finnas till – han jämför med ”diktens hjältar” som ropar på oss och manar oss med sina kraftfulla exempel. Kan inte Bloom åtminstone som Gregor Samsa bli förvandlad till en skalbagge? Men han gör ingenting. Ingenting av vikt händer. Han är en antihjälte – fullkomligt vanlig, fullkomligt ordinär.

Thomas Warburtons svenska översättning kom 1946. På 90-talet reviderade han den och tog hänsyn till en ny engelsk textkritisk utgåva. Resultatet blev flera tusen små och stora ändringar. När det var gjort tänkte sig Warburton att hans översättning skulle kunna överleva ”ända till hundraårsåldern”. Men nu kommer alltså Erik Anderssons översättning, och det är ett bra tag tills Warburtons översättning får fira 100 år. Då inställer sig frågan: Är Erik Anderssons översättning av nöden? Är den oumbärlig?

Jag skall inte svara ett obetingat ja. Erik Andersson har jobbat hårdare och mer medvetet för att få fram det lekfulla i Joyces språk, och försökt få fram de många språkexperimenten, ordvitsarna och underfundigheterna i formuleringarna. Men det leder ju också till att han ibland avlägsnar sig väl mycket från engelskans formuleringar. Om principen är att överföra Joyces själva arbete med språket och formuleringsteknikerna till svenska, blir resultatet ibland långt ifrån de engelska ordalydelserna och ordvalen. Här blir översättningsarbetet mer som att tolka poesi från ett främmande språk: det viktiga blir att fånga ordens och meningarnas valörer, inte dess exakta lydelser.

Trots reservationerna är det glädjande att Ulysses får andas ny frisk svensk luft. Men glöm för all del inte bort Warburtons svenska översättning, den står sig fortfarande mycket bra. Det som verkligen är glädjande är att Bonniers så medvetet börjat satsa på de litterära klassikerna, både genom nyutgåvor och nyöversättningar. Det jag kan ha emot just denna utgåva är det slaskiga pappbandet. Utseendemässigt har man försökt återskapa originalupplagan, och väl lyckats hyfsat bra (även om färgen kunde varit mer åt det ”snorgröna” havets, som omtalas i inledningskapitlet), men själva bandet är tråkigt, slafsigt och sladdrigt att hålla i och läsa. Varför inte en trevlig, sober inbindning? Det vore denna roman, dess författare, men inte minst översättaren Erik Andersson värd!