När jag såg att Martina Haag skulle släppa en bok om löpning tänkte jag direkt att den måste jag läsa. Allt som kan göra löpningen roligare är ju bra och jag gillar hennes tidigare böcker.

Den utger sig inte för att vara en handbok i löpning, det finns till exempel inga träningsprogram man ska följa för att ta sig under milen på 50 minuter. Enligt Martina är det här med löpning inte så komplicerat. Det är bara att snöra på sig skorna och dra iväg. Just det att hon avdramatiserar löpningen tror jag kan locka många att börja träna.

Indirekt bjuder hon dock på tips: Det är ju till exempel mycket lättare att faktiskt komma iväg på träningen om man är flera. Bildar man dessutom ett lag och har ett träffande namn och en åtråvärd vandringspokal som man tävlar om sinsemellan, då är ju succén given. Dessutom (och det här tycker jag är underbart) är det lättare att springa om hårsnoddarna matchar tröjan.

Martina är, liksom i sina tidigare böcker, väldigt frikostig och bjuder på sig själv. De inre monologerna hon för med sin latmask är härligt klockrena och har stor igenkänningsfaktor. Just det här är ju Martinas vinnande koncept: att hon beskriver det allmängiltiga på ett så träffande sätt. Hon verkar ju vara som alla andra, vilket får folk att tänka ”kan hon så kan jag”.

Boken följer Martinas löparkarriär från de första stapplande stegen (även om hon faktiskt sprang 12 minuter på första försöket, vilket inte är fy skam) till genomförandet av Venedig Marathon. Den kanske inte främst riktar sig till den som redan är såld på löpning, även om jag tror att även de har stor behållning av den. Speciellt om de minns hur det var i början, innan löpningen blev en livsstil. Men för alla dem som tror att de inte klarar att springa kan den här boken vara den lilla knuff som krävs för att prova. Tonen är lättsam, positiv och inspirerande.

Man läser boken på en kväll, och nästa morgon snör man på sig joggingskorna …