Tidigare har jag läst och roats av den misantropiske Shaun Bythells charmiga En bokhandlares dagbok, där han avhandlar livet som prövad antikvariatsinnehavare i Wigtown i sydvästra Skottland. En ort som för övrigt är vittberömd för sin årliga litteraturfestival och – i förhållande till ortens ringa storlek – ett imponerande antal boklådor och antikvariat. Jag räknar till arton stycken på knappt tusen invånare(!).

Du som hyser en hemlig dröm om att jobba i bokhandel kan veckovis hyra rum ovanpå The Open Book, vilket också innebär att du förväntas sköta ruljansen en trappa ned. Ett roligt och annorlunda arrangemang, som blivit populärt till den grad att rummen är uppbokade åtskilliga år framöver.

För egen del såg jag med förväntan fram emot att få ta del av fler underhållande anekdoter från The Bookshop i Shaun Bythells nya bok med titeln Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel. Det var därför inte utan att jag en smula klentroget glodde på den ”magerlagda” bok som jag fått i min hand.

När jag sedan läste att bokhandlaren till sin egen förvåning saknat det mänskliga utbytet under pandemin frågade jag mig oroligt om detta inneburit att han blivit vänligare inställd till mänskligheten. Lättad kunde jag redan efter ett par lästa sidor konstatera att så inte är fallet.

Shaun Bythell påminner en del om Bernard Black, innehavaren av antikvariatet Black Books i den obetalbara brittiska komediserien med samma namn. Märkligt nog är affären ständigt full av människor, som han gör sitt yttersta för att förolämpa.

Bythell har i sin nya bok delat in sina kunder i sju huvudkategorier med underavdelningar, vilka han försett med latinska namn. Fast han använder inte benämningen kunder, utan ”människor du träffar på i en bokhandel”. Kanske på grund av att många av dem inte vistas där i syfte att köpa något. Som paret som dumpade sina småbarn i barnavdelningen för att sedan smita iväg på en shoppingrunda. De återkom fullastade med kassar just som personalen var i färd med att kontakta polisen.

Somliga grupper, som ”plågoris” ”egenutgivna författare”, och ”snåljåpar”, är välbekanta även för en annan som arbetar på ett folkbibliotek.

Min erfarenhet av de egenutgivna författarna är att de inte sällan är narcissistiskt lagda. De donerar sin bok till biblioteket för att sedan med jämna mellanrum höra efter ifall den blivit utlånad.

Likaså snåljåparna frekventerar flitigt biblioteken. Snikenheten kan ta sig uttryck på så vis att besökare anser sig endast ha fått två av de tre gratisutskrifter som hen dagligen är berättigad. Efter att ha skällt ut personalen efter noter väljer vederbörande att återkomma dagen efter. I stället för att – gud förbjude – punga ut med 2 kronor.

Andra i mitt tycke förbryllande kategorier är nummer fem: ”skäggiga pensionärer” (omfattande både män och kvinnor), med underavdelningarna ”pensionärer i röda byxor”, ”lycraklädda” samt ”prylbantare”. Men med ”gnällspikar”, ”visslare”, ”snörvlare”, ”nynnare” och ”fjärtare” är jag på banan igen.

Böcker med bokhandelstema är – i mitt tycke – en sympatisk företeelse. Jen Campbell har sammanställt kunders knepiga förfrågningar i böcker som Bokhandelsblues: kunden har alltid fel (2012) (Weird things customers say in bookshops) och More weird things customers say in bookshops.

Flaggskeppet i genren är förstås Shakespeare and Company, vilket är namnet på den legendariska bokhandel som amerikanskan Sylvia Beach öppnade i Paris 1919 och som blev samlingspunkten för författare ur den förlorade generationen, vilken bland andra bestod av James Joyce, Ernest Hemingway, F Scott Fitzgerald och Ezra Pound.

Min egen favorit förblir den hjärteknipande Brev till en bokhandel: 84 Charing Cross Road, där läsaren får ta del av en autentisk tjugoårig brevväxling mellan den amerikanska bokmalen Helene Hanff och antikvariatsföreståndaren Frank Doel på Marks & Co i London.

På senare år har det också blivit populärt att förlägga feelgood-romaner till bokhandelsmiljö. Jenny Colgans serie om Den lilla bokhandeln, Frida Skybäcks Bokhandeln på Riverside Drive, Den lilla bokbussen i Provence av Nina George och serien om Bokhandeln för ensamma hjärtan av Annie Darling för att nämna några exempel.

När Shaun påstår att man väljer bokbranschen för man är ”illa rustad för att hantera det normala livets stress” inser jag att mitt jobb är väsensskilt från hans. Att hans störningsmoment är en västanfläkt av stöket på ett nutida folkbibliotek.

Bokhandelspersonalen beskrivs som speciell, snudd på excentrisk, på ett sätt som det (tyvärr?) inte längre finns utrymme för på våra svenska folkbibliotek, där vi förväntas vara utbytbara och där teamwork och arbetsuniformer är melodin för dagen.

Benämningen ”branschens fotfolk”, som ”befinner sig i frontlinjen” och ”får ta stöten” skriver jag däremot helhjärtat under på. I synnerhet som biblioteken fått alltfler anställda, som sällan syns på golvet. En växande skara informatörer, IT-folk, dekoratörer, statistiker etcetera. Medan själva basverksamheten tycks bli alltmer perifer.

Vilken kundkategori tillhör du själv förresten? Eller vilken typ av personal? Boken får – förmodligen helt oavsiktligt – en att reflektera över sitt beteende antingen framför eller bakom disken. Inte så illa, eller hur?

Om du inte redan har läst den första boken, En bokhandlares dagbok (2018), så föreslår jag att du börjar med den. Bok nummer två, Confessions of a Bookseller (2020), har tyvärr inte översatts till svenska ännu. Den tredje boken i serien, Sju sorters människor du träffar på i en bokhandel (2021), känns lite för tunn för att stå på egna ben, men som uppföljare fungerar den utmärkt.