Jag blir alltid på så gott humör av det Magnus Florin skriver. Jag upptäckte honom i en recension i Bonniers Litterära Magasin någon gång på 1990-talet, när han skrivit en bok om en mycket känd svensk författares efterlämnade papper i skriften Köra och vända: Strindbergs efterlämnade papper. Redan då var Magnus Florin något av det jag även kom att uppskatta i hans sätt att skriva senare. En minimalist. Av Strindbergs spridda anteckningar här och där, fick Florin ihop ett helt spännande skelett hur den svenska litteraturens gigant byggt upp en av sina pjäser.

Och lite grann så har Florin fortsatt. I tunna böcker som Syskonen (1998) eller Cirkulation (2001) tecknar han mycket kortfattat upp en hel familjs relationer eller hur en man som ung kommer till en bank, av olika anledningar blir kvar där ett helt yrkesliv. Florins sätt att uttrycka sig blir nästan som ett mellanting mellan poesi och prosa eller som en text utan scenanvisningar som mycket väl skulle lämpa sig för en teaterscen.

Han litar verkligen på läsarens förmåga att fylla på själv, och det funkar. Jag vet inte om det är därför jag blir så glad. Det han skriver blir lättläst och djupet i det han vill ha fram sjunker in i läsaren efter en stund, precis som när du tar en klunk av den guldgula finska likören Lapponia.

Och nu har den gode Magnus Florin återkommit till August, i sin Strindbergstudie Lykttändaren. Det har skrivits hyllkilometer om de olika rekvisita Strindberg använde i sina pjäser och de detaljer han petade in i sina böcker här och var. Det upptäckte jag inte minst när jag var med i Strindbergsällskapet under några år. Man kan bli matt för mindre. Inte minst av den omfattande studie Kerstin Dahlbäck skrev 1994 om Strindbergs omfattande brevväxling. Den boken skrämde iväg mig från att läsa Strindbergs utgivna brev för många år framöver. Litteraturvetenskapliga studier som hackar sönder allt i småbitar, kategoriserar och försöker förklara allt – kan döda den starkaste läsarlust.

I detta sammanhang är Florin en pedagogisk ljum vårvind. Han undersöker hur Strindberg använt ljuskällor i sina skrifter och vad de kan ha haft för betydelse för honom. Som ett nyfiket barn öppnar Florin Strindbergs olika askar och jag hör honom nästan utbrista: ”Nämen titta här då!”

Efter att ha läst denna bok kan jag gladeligen kliva in på Strindbergs Intima teater igen och återse till exempel Pelikanen så fort pandemin tillåter det.

Inte minst för att Magnus Florin förstår detta centrala:

Lamporna och ljusen och deras lågor återkommer hos Strindberg som seendets villkor för skrivandet

.