Jag blir alltid på så gott humör av det Magnus Florin skriver. Jag upptäckte honom i en recension i Bonniers Litterära Magasin någon gång på 1990-talet, när han skrivit en bok om en mycket känd svensk författares efterlämnade papper i skriften Köra och vända: Strindbergs efterlämnade papper. Redan då var Magnus Florin något av det […][...]

”Vad är det för deprimerande skit du läser?” frågade min 23-årige son med en menade glimt i ögat, när han läste baksidestexten på denna bok.  Jag bara log. För jag är alldeles kär i detta verk, måste jag säga. Det tillhör bland det allra bästa jag satt i näsan i, av de drygt sextio böcker […][...]

Medelålders herrar som jag själv, kanske inte så där jätteförkovrade i litteraturens värld, brukar iallafall titta intresserat på en, när man antingen nämner ”Paul Auster” eller ”Tintin”. Några av dessa medelålders män har kanske traskat i Austers fotspår och givit sig ut på exakt samma promenad som Quinn tar, när han skuggar Stillman i den […][...]

Under en period hade man som läsare av Dagens Nyheters nätupplaga möjlighet att få chatta med nyhetsaktuella personer. En gång frågade jag till exempel Nationalmuseums dåvarande chef vilket som var det dyraste konstverk han hade hemma. ”Sin son” svarade han lite slugt. På samma sätt passade jag en annan gång på att fråga DN-krönikören Johan […][...]

Tom Sandqvist har tagit sig an två ryska giganter, mästare inom varsitt gebit. Landskapsmålaren Isaak Levitan (1860-1900) och författaren, dramatikern och läkaren Anton Tjechov (1860-1904). De två hade ett inte helt okomplicerat vänskapsband. Sandqvist gör inga anspråk på att hans berättelse är helt sann, och den friheten kan man ju absolut få ha som författare. […][...]

Jag tror det var när Niklas Rådström gav ut sin roman En Marialegend 2016 jag fann en formulering i DN:s recension av den, jag tyckte var mycket användbar. Jag tror ordalydelsen var ”Något centralt i själva livsupplevelsen”. Jag kommer inte håg vem recensenten var, eller vad hens dom av boken gick ut på, bara att […][...]

Varken Stridens skönhet och sorg eller Poltava av Peter Englund har lockat mig, däremot blev jag nyfiken på hans Jag kommer ihåg 2016 som jag lätt klämde på en tågresa tur och retur till Malmö. Den boken består av 586 stycken som alla börjar ”Jag kommer ihåg…” och är, kan man väl säga, en samling fritt […][...]

Denna gång har jag läst barnboksdebutanten Kari Melander och hans charmiga Räven som inte kunde hålla färgen. Och jag måste medge att jag faller för charmen i den. Boken ser tunn och oansenlig ut, när jag håller i den, men sen sprakar det loss. Det är egentligen en enkel uppräkningssaga, dessutom på varannan rads rim […][...]

Omvärlden börjar få upp ögonen för vad som kommer från Sydkorea. I år fick filmen Parasit av den sydkoreanske regissören Bong Joon-ho inte mindre än tre Oscarstatyetter, bland annat var det den första icke-engelskspråkiga film någonsin som fått det för ”Bästa film”. Inte undra på då att man blir nyfiken på barnboksförfattarinnan JiHyeon Lee från […][...]

I Eva Runefelts diktsamling Ur världen behandlas död och saknad på ett nästan biologiskt sätt. Det är beniga släkten, revbenspar, nyckelben, bröstkorgar och gravar som har en atrosig leda. Det börjar i en natur- och vardagsnära lyrik, där man först bara anar saknaden efter en annan medmänniska, men som mot slutet avtecknar sig alltmer konkret […][...]