Denna gång har jag läst barnboksdebutanten Kari Melander och hans charmiga Räven som inte kunde hålla färgen. Och jag måste medge att jag faller för charmen i den. Boken ser tunn och oansenlig ut, när jag håller i den, men sen sprakar det loss. Det är egentligen en enkel uppräkningssaga, dessutom på varannan rads rim […][...]

Omvärlden börjar få upp ögonen för vad som kommer från Sydkorea. I år fick filmen Parasit av den sydkoreanske regissören Bong Joon-ho inte mindre än tre Oscarstatyetter, bland annat var det den första icke-engelskspråkiga film någonsin som fått det för ”Bästa film”. Inte undra på då att man blir nyfiken på barnboksförfattarinnan JiHyeon Lee från […][...]

I Eva Runefelts diktsamling Ur världen behandlas död och saknad på ett nästan biologiskt sätt. Det är beniga släkten, revbenspar, nyckelben, bröstkorgar och gravar som har en atrosig leda. Det börjar i en natur- och vardagsnära lyrik, där man först bara anar saknaden efter en annan medmänniska, men som mot slutet avtecknar sig alltmer konkret […][...]

Det är om en högpresterande kvinna Männen i mitt liv handlar, en kvinna som inte ber om ursäkt. Kanske är det också en berättelse där männen hon har sex med ibland framställs som något av våp. Men det är också lite av en utvecklingsroman, eller vad man ska kalla det, som börjar med små korta […][...]

Den 28 februari i år gästade Marie Nilsson Lind Skavlan och berättade om sin syster Josefin Nilssons sista timmar och död. Nästan ett år innan hade en timslång dokumentär om denna syster premiär. Den fick enormt genomslag. Redan i dokumentären berättade Marie Nilsson Lind att hon höll på att skriva en bok, utifrån sin systers […][...]

Som betydligt yngre slyngel vet jag att jag klippte ut bilder på Ann Jäderlund ur DN:s kulturbilaga, bara för att jag tyckte att hon var så snygg, men det mörka korta lite lockiga håret, fräkniga kinderna och de nästan outgrundligt mörka ögonen. Det kanske är ett provocerande ytligt och manschauvinistiskt sätt att närma sig poesi, […][...]

Hur gör jag mitt urval egentligen när gäller att recensera böcker? Det är lika svårt att svara på som vilken musik som passar när man ska skriva. Ibland funkar danske Anders Trentemøllers melankoliska electronica lika bra som Jan Johanssons småsorgliga pianoklink, men ibland måste man ha mer drivande takt som i tysken Boris Brejchas techno. […][...]

Jag är ingen Ibsen-expert, men jag njuter gärna av Klas Östergrens formuleringskonst. I romanen Hilde har han tagit en karaktär ur Henrik Ibsens bägge dramer Frun från havet och Byggmästare Solness och givit henne ett alldeles eget liv i 1920-talets Berlin. Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel […][...]

Av någon anledning är det med lite lätt tveksamhet jag tar mig an en ungdomsbok om relationsintriger mellan 11-åringar. Kommer det här verkligen ge en trött 48-årig gubbe något? Jo, det gör det faktiskt. Svagt börjar jag minnas mina egna tillkortakommanden med att försöka umgås tre kompisar på en gång, när jag var liten. Vilka […][...]

Jag skulle kunna säga att det är en dyster bok Musse Hasselvall skrivit, för det är det, men det är också en bitvis intressant resa han gör genom sorgen, där pappas självmord nog får sägas vara den utlösande faktorn. Hans och pappas relation är minst sagt komplicerad och Musse är till en början nästan lättad […][...]