Det är ett intressant grepp han tagit, den gode David Vikgren, då han utan en enda egen formulering skapat ett poetiskt verk kring mordet på Olof Palme fredagen den 28 februari 1986. Vikgren har enbart utgått från vittnesutsagorna och observationerna folk gjorde på och omkring mordplatsen den aktuella kvällen, och det blir till ett vackert […][...]

Drar någon fram ens hemligstämplade dagbok från Kungliga bibliotekets mörker och börjar läsa, kan det inte bli annat än spännande. Åtminstone inte om man heter Tora Dahl, som med tiden kom att bli en folkkär romanförfattare. Redan på 1930-talet hade hon och hennes make litteraturkritikern Knut Jaensson sin villa på Lidingö vidöppen för dem som […][...]

Jag har precis slagit igen pärmarna på en småputtrig thriller för barn mellan 6-9 år. En bok jag absolut skulle sätta i nävarna på den lågstadieelev som längtar efter en första kapitelbok att läsa alldeles själv. Nästan varje kapitel slutar med en cliffhanger, och även om det inte är på nagelbitarnivå, dör spänningen i berättelsen […][...]

När jag börjar läsa Bli snäll igen av Geir Gulliksen, har jag nyligen avslutat Hans Gunnarssons novellsamling Bormann i Bromma. När jag tar mig an de första sidorna i Gulliksens bok tänker jag: ”Nej, inte fler huvudpersoner som är bittra män i min egen ålder, jag pallar inte”. Så lägger jag ifrån mig boken. Men […][...]

Det är något speciellt med Samuel Becketts klassiska pjäs I väntan på Godot (1952). Det går inte att komma ifrån. Jag såg den på Stockholms stadsteater i en uppsättning av Thommy Berggren med Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus i de två huvudrollerna, och var helt tagen efteråt. Det var något med deras varma gemenskap mitt […][...]

Det är något som skaver i Hans Gunnarssons noveller, som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Jag upplever att han skildrar rätt trötta och bitvis bittra människor någonstans mitt i livet, på en plats eller i en livssituation där de alls inte trivs. Och det kan ju låta som jag vill slå […][...]

Jag blir alltid på så gott humör av det Magnus Florin skriver. Jag upptäckte honom i en recension i Bonniers Litterära Magasin någon gång på 1990-talet, när han skrivit en bok om en mycket känd svensk författares efterlämnade papper i skriften Köra och vända: Strindbergs efterlämnade papper. Redan då var Magnus Florin något av det […][...]

”Vad är det för deprimerande skit du läser?” frågade min 23-årige son med en menade glimt i ögat, när han läste baksidestexten på denna bok.  Jag bara log. För jag är alldeles kär i detta verk, måste jag säga. Det tillhör bland det allra bästa jag satt i näsan i, av de drygt sextio böcker […][...]

Medelålders herrar som jag själv, kanske inte så där jätteförkovrade i litteraturens värld, brukar iallafall titta intresserat på en, när man antingen nämner ”Paul Auster” eller ”Tintin”. Några av dessa medelålders män har kanske traskat i Austers fotspår och givit sig ut på exakt samma promenad som Quinn tar, när han skuggar Stillman i den […][...]

Under en period hade man som läsare av Dagens Nyheters nätupplaga möjlighet att få chatta med nyhetsaktuella personer. En gång frågade jag till exempel Nationalmuseums dåvarande chef vilket som var det dyraste konstverk han hade hemma. ”Sin son” svarade han lite slugt. På samma sätt passade jag en annan gång på att fråga DN-krönikören Johan […][...]