När jag i de yngre tonåren i mitten av 1980-talet prenumererade på Kamratposten vimlade den av illustrationer skapade av svenska namn som Cecilia Torudd, Ola Ambjörnsson, Gunna Grähs och Anna-Clara Tidholm. Jag tror också det var där jag upptäckte Jockum Nordströms teckningar första gången. Och på något sätt har åtminstone jag fått ett livslångt förhållande […][...]

Mina associationsbanor kan ta de mest oväntade vägar ibland. Vägen till att bli nyfiken på amerikanska Djuna Barnes böcker till exempel, gick via den dansknorska DJ-duon Djuma Soundsystem och deras elektroniska nästan drömska låt – Les Djinns från 2003. Första gången jag trodde mig se ett samband var när jag några år senare upptäckte det […][...]

När jag tar tåget till Köpenhamn och stannar till på Malmö C för att byta tåg, fascineras jag lika mycket varje gång av det rörliga konstverket som projeceras på väggarna där, innan jag stiger på tåget mot Danmark. Det är stora tågfönster som lyser upp perrongens väggar därnere, får jag för mig. Innanför dess ramar […][...]

I min läsning finns nästan alltid en längtan efter att hitta ett författarskap som jag kan få förälska mig i, vila och få tryggt återkomma i famnen på. Björn Runeborg har jag inte läst något av tidigare, och mina förväntningar på Socialdemokratiska noveller var höga. För det är en fantasieggande idé han iscensatt den gode […][...]

Jag läser en dagbok skriven av Marie-Louise Ekman under sin makens, skådespelaren Gösta Ekmans, svåra sjukdomstid mellan den 7 november 2011 och 9 mars 2012. Syftet, menar författaren, är att den ska fungera som en extra hjärna för hennes man, som enligt läkarna, inte kommer minnas så mycket av sin sjukhusvistelse när han blivit frisk. […][...]

För många år sedan letade jag upp Stina Wirsén på bokmässan i Göteborg, med en av hennes böcker i högsta hugg. Inte bara för att få den signerad till ett av mina brorsbarn, utan också för att få en av hennes figurer ritade på försättsbladet. Jag måste ju ha vetat hur hon såg ut på […][...]

Andrev Walden och jag delar något. Vi är båda krönikörer. Han visserligen på stora Aftonbladet och jag på min lilla facktidning, men ändå. Det är ändå intressant att läsa vad någon annan åstadkommit i genren. Han har varit nominerad till Stora Journalistpriset för sin gärning. Jag blev en gång nominerad av min redaktör till Årets […][...]

Det finns ett vittnesmål från natten då Olof Palme mördades som får den teori som boken Den osannolika mördaren av journalisten Thomas Pettersson bygger på, att falla helt. Det vittnet är det enda som har sett hela händelseförloppet. Han gjorde det från sin bil där han satt på andra sidan Sveavägen. Inge Mårelius säger nämligen […][...]

Min bekantskap med Thomas Tidholm började när mina barn var små i slutet av 1990-talet och vi läste hans och hans frus Anna-Claras böcker om Ture för våra telingar. Det fanns en nästan filosofisk dimension i framförallt Ture sitter och tittar som jag gillade starkt, vars text jag snart lärde mig utantill. Den kom väl […][...]

En del författarskap finner man på de mest oväntade ställen. Under en kompis säng på Skurups folkhögskola i början på 1990-talet hittade jag Claes Anderssons. Man kan inte annat än falla för en poet som till exempel döper en av sina diktsamlingar till Det är inte lätt att vara villaägare i dessa tider (1969). Jag […][...]