Jag minns att jag andra gången jag såg Olof Palme tala sommaren 1985 skrev i min dagbok något om att hade jag varit röstberättigad där och då, hade jag absolut röstat på Socialdemokraterna. När jag väl hade åldern inne var han död, och mycket hade förändrats. Inför mitt första val i börjat på 90-talet hade […][...]

Jag minns en gång på radio hur kåsören Erik Zetterström (1904-1997) berättade hur han som liten stött på August Strindberg på gatan där han gick, och i ren förskräckelse, bytt trottoar. Jag vet inte hur sann anekdoten var. Den var åtminstone teoretisk möjlig. Helt sant är iallafall att jag en gång för kanske 25 år […][...]

Man kan väl säga att hashtaggen #metoo fick en explosionsartad inledning i Sverige när inredaren Lulu Carter den 14 oktober ifjol la ut en bild på sitt Instagramkonto med texten Timell – TV4´s egen Harvey Weinstein. Det ledde till att TV4 avbröt samarbetet med Martin Timell efter att flera vittnat om sexuella trakasserier, sexistiska, homofoba […][...]

Jag vet inte varför jag blir så lätt uttråkad av böcker som är skrivna ur ett samhälleligt perspektiv. Kanske för att jag är uppfödd på 1970-talet, då mina föräldrar – åtminstone om de var ute efter nya barnböcker – fick leta med ljus och lykta efter det som hade med fantasi och egensinne att göra. […][...]

Vad kan man säga om Yoko Ono? Att min vän Bobby skämde ut mig inför min farmor, när hon och jag satt och fikade, då Bobby med ett illvilligt leende spelade en av Yokos låtar på hennes och John Lennons postumt utgivna LP-skiva Milk and Honey 1984? Med berått mod tog Bobby och lade ner […][...]

I Harry Martinsons epos Aniara skildras hur människorna söker tröst i religion, sex och filosofi och till en början hos Mima, en sorts allvetande dator, möjligtvis gudomlig, som har lagrat hela människans historia, vilka kan återges som filmer som underhållning och själslig föda för de hungrande ombord. Efter hand betraktas Miman alltmer som en gudinna […][...]

Jag tänker på mitt ganska odramatiska förhållande till blod när jag läser den här boken. Hur ett litet ytligt sår på ens huvud kan leda till att ansiktet blir helt rödrandigt av blod, och jag i princip skulle kunna fortsätta dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro, om inte dessa blodränder såg så dramatiska ut […][...]

Den gode Marcus Stenberg säger sig i sin bok Jag har inte råd: Sorrow no 5 ha skrivit om det han skäms för mest, sin usla privatekonomi. Och jag måste säga att jag har lite svårt att förhålla mig till det där, och därför också känner mig rätt ambivalent till denna bok. Mitt problem har […][...]

1990 gjorde den nederländska fotografen Anton Corbijn en musikvideo till Depeche Modes låt Enjoy the silence. Sångaren David Gahan går omkring i kungamantel och krona över vidsträckta vyer och bär på en solstol, som om han sökte en riktigt bra plats att betrakta sitt rike, vilket han till slut också gör. Två av refrängens rader […][...]

Någon gång i slutet på 1980-talet gick det en serie sketchprogram på radions P3 som kallades Riskradion, med bland andra Erik Blix och Stefan Livh vid rodret. Serien bestod av ett antal humorsketcher som om du frågar mig, har blivit klassiker med tiden. Av dåtidens recensenter kallades serien den intellektuella kiss- och bajshumorns inträde i […][...]