Under en period hade man som läsare av Dagens Nyheters nätupplaga möjlighet att få chatta med nyhetsaktuella personer. En gång frågade jag till exempel Nationalmuseums dåvarande chef vilket som var det dyraste konstverk han hade hemma. ”Sin son” svarade han lite slugt. På samma sätt passade jag en annan gång på att fråga DN-krönikören Johan Croneman hur han tyckte att hans barndom i Norrköping hade varit. ”Hård” replikerade han kort.

Med ett sådant svar kan jag många år senare naturligtvis inte låta bli att läsa hans självbiografi Jag är olyckligt här. Och när det i den förekommer en scen hemifrån barndomens Norrköping, där lille Johan glad i hågen kommer hem med ett eget alster från slöjden i skolan som han med fasa senare upptäcker att hans pappa slängt in i öppna spisen, ja då kan jag förstå lite mer av Cronemans korthuggna svar i den där chatten.

Men med lite god vilja kan man naturligtvis också se – lite förenklat – varifrån Johan Croneman fått sin förmåga att såga saker i sina krönikor. In i den öppna elden med dem bara. Jag vet inte hur hans pappas talang för ord var, men Johan Cronemans verbala elegans kan man verkligen inte ta ifrån honom. Det är ju tack vare den, det nästan alltid är en njutning att läsa hans krönikor i DN, oavsett hur hemsk farsa han hade, oavsett hur många gånger hans far slog honom.

I en stor del av denna bok skriver han om sitt spel- och alkoholmissbruk, om han bara skulle släppa fram sin gråt skulle han gråta i flera dagar. Och boken börjar med en rörande och mycket dramatisk beskrivning där författaren och hans son flyger ner till Düsseldorf för att se en fotbollsmatch på plats. Johan kan för sitt liv inte förstå varför hans betalkort inte fungerar i Tyskland, och gör taxichauffören de får skjuts av in från flygplatsen till stan, alltmer förbannad. Chauffören stannar vid varenda bankomat de ser, men ingenstans på vägen löser det sig. Inte ens på hotellet. Efter många om och men då Croneman fått kontakt med sin bank hemma i Sverige, visar det sig att han spärrat sitt kort för utlandsköp. Den tankspriddheten blir nästan som en brinnande stubin ihop med det omfattande sprit- och spelmissbruk han redan är inne i. Han faller ihop och blir akut körd till närmaste sjukhus. Där konstateras det att han är ganska illa däran. Johan Croneman som inte ställt särskilt höga krav på sin son, blir nu plötsligt stenhård. ”Du måste vara stark nu, Folke”. Och tack vare sin son överlever han.

Boken är lättläst, dråplig och rolig och väjer heller inte för helt charmanta sidor som att Croneman inte helt utan stolthet påstår att han nästan aldrig förlorat en fight. Att han förbereder sig minutiöst för varje tänkbar väg en kommande konflikt kan tänkas ta, och sedan nästan alltid går vinnande ur striden. Han kan inte vara helt lätt att leva med tänker jag.

Jag glömmer heller inte scenen där han smyger sig in på en krogtoalett, precis efter att ett av hans ex varit där, bara för att få känna hennes värme från toalettringen.

Det kan också ha sina sidor att vara en sådan slipad krönikör som Johan Croneman, att ha språket så i sin makt. Hans liv verkar visserligen varit en berg- och dalbana och verkligen inte en ointressant sådan, men jag vet inte om det riktigt bränner till någonstans.

Men road det blir jag, och skrattar flera gånger över det egentligen rätt kolsvarta.