Huvudkaraktären A arbetar som vikarie i ett högstadium i Åbo. Hon bor kvar i en sunkig tvåa i studentbyn efter ett havererat förhållande med teaterregissören Henriikka. Varje natt ger hon sig ut på en löptur eftersom hon inte kan sova. I gamla arbetarkvarter i utkanten av staden, som renoverats och numera hyser allehanda universitetscampus och […][...]

Jag hade kunnat slå mig i backen på att Ericka Wallers roman Hundår (Dog Days) – med inte mindre än fem sirligt tecknade jyckar på omslaget – var en bok om fyrbenta varelser. Men jag behöver inte läsa många sidor förrän det står klart att titeln snarare ska tolkas som ”jobbig period”. Något som onekligen […][...]

Det började med att vi fick råttor. Jag var tolv och mina föräldrar var odödliga. De såg inte råttorna som ett tecken på något. Råttorna sprang bara omkring bakom socklarna i vårt kök varje natt. De hade gnagt sig in genom glasullen under fasaden, och nu sprang de omkring inne där kökslådorna slutade. Man hörde […][...]

Jenny Heijun Wills är närmare 30 än 20 när hon bestämmer sig för att försöka få kontakt med sin biologiska mamma. Wills föddes i Sydkorea och adopterades som spädbarn av en kanadensisk familj. Hon växte upp i en småstad i Ontario, utan någon kontakt med koreansk kultur eller det koreanska språket, i ett sammanhang där […][...]

Under en period hade man som läsare av Dagens Nyheters nätupplaga möjlighet att få chatta med nyhetsaktuella personer. En gång frågade jag till exempel Nationalmuseums dåvarande chef vilket som var det dyraste konstverk han hade hemma. ”Sin son” svarade han lite slugt. På samma sätt passade jag en annan gång på att fråga DN-krönikören Johan […][...]

Jaha, såhär faller sig handlingen i kort: Tove är en ung kvinna som uppfunnen av en Taube i hans västkustskaste period, blond och flink som en köttslig Malin på Saltkråkan och alldeles självklart medveten om sitt värde. Hon plockas upp av män, bärs en bit, hoppar över till en annan och bärs vidare. Hon lever […][...]

Hur blir man som man blir? Varför? Eller snarare, hur slutar man vara den man varit och blir någon som liksom kan fungera i samhället, i sin familj? Om man aldrig gått från barn till tonåring, utan snarare från barn till psykfall? Aldrig har varit någon normal tonåring? Vad nu det är? Ramona är sexton […][...]

Det är knappast någon tillfällighet att Alexandra-Therese Keining har gjort film innan. Debutromanen 14 – om fem fjortonåringars liv under en och samma helg – är filmisk så det bara sjunger om det. Man kan nästan se förtexterna rulla över den dramatiska inledningsscenen: en ung kille som rusar genom en månbelyst, mörk skog. I famnen […][...]

Ätstörningar är något man slentrianmässigt brukar räkna som en kvinnosjukdom, begriplig genom att kvinnan i dagens samhälle är den som främst utsätts för utseendehysteri, och sedan urminnes tider har bedömts just efter sitt utseende, medan mannen bedömts efter prestation och möjligen styrka. Därför är det så uppfriskande att läsa en bok om en ung kille […][...]

Snart är jag borta börjar i efterdyningarna av en gruppvåldtäkt. Lina släpar sig hem genom staden, på alla fyra, eftersom det gör så ont i hennes underliv att hon inte kan gå. Hon klandrar sig själv, för att hon var så obetänksam och klantig att hon följde med fyra killar på efterfest. Så gör man […][...]