Recension

: Ramona
Ramona Marta Söderberg
2014
Gilla böcker
8/10

”Om jag hade varit en hund skulle man avliva mig.”

Utgiven 2014
ISBN 9789186634506
Sidor 280

Om författaren

Marta Söderberg är född 1980 och bosatt utanför Kungsbacka. Hon debuterade 2009 med ungdomsromanen Sista chansen. 2014 kom Ramona och 2015 den dystopiska Athena.

Sök efter boken

Hur blir man som man blir? Varför? Eller snarare, hur slutar man vara den man varit och blir någon som liksom kan fungera i samhället, i sin familj? Om man aldrig gått från barn till tonåring, utan snarare från barn till psykfall? Aldrig har varit någon normal tonåring? Vad nu det är?

Ramona är sexton år och har åkt in och ut på olika behandlingshem i åratal. Ingenstans har de kunnat få henne att sluta skada sig själv. Nu är hon hemma hos familjen, hos sin pappa, medan hennes socialsekreterare letar efter ett nytt ställe som ska kunna ta emot henne. Hon får en ny psykologkontakt, tvingar sig igenom luncher med kvinnan hon envist kallar för Stella, träffar barndomsbästisen Lovisa och strulige Alex, som hon känner från behandlingshemscirkusen, men kan inte direkt se vare sig framtid eller ett fungerande vardagsliv framför sig.

Jag heter alltså Ramona Rosenberg (SOM DU SÄKERT VET OM DU LÄST MIN JOURNAL) och jag gör absolut ingenting om dagarna (FÖR JAG ÄR SÅ JÄVLA SÄR), ligger faktiskt mest i sängen och glor upp i taket (OCH IBLAND SKÄR JAG MIG I ARMARNA). På kvällarna umgås jag med min pappa som heter Patrik och jobbar på Karlssons byggfirma (OCH HAN VET INTE ETT SKIT OM MIG PRECIS SOM ALLA ANDRA) och på helgerna händer det att vi träffar en kvinna som påstår sig vara min mamma (HON LIKSOM BARA STACK EN DAG) men jag bryr mig verkligen inte (HATAR STELLA FOREVER). Det är tur att jag har världens bästa Lovisa (SOM ÄR SÅ SJUKT DUKTIG ATT JAG MÅR ILLA), hon är liksom med i varenda skolförening och är alltid positiv och tror gott om alla (INTE SOM JAG SOM HATAR ALLA TILLS MOTSATSEN ÄR BEVISAD), dessutom peppar hon alltid och tror på mig (FAST ALLTING KOMMER ÄNDÅ GÅ ÅT HELVETE EFTERSOM JAG ÄR HELT PSYKO). Ja, det är väl lite om mig, nåt annat du vill veta?

Det är med en viss svart humor Marta Söderberg låter sin titelkaraktär föra talan, och samtidigt låter oss veta att Ramonas svar knappast är de slutgiltiga svaren. Som hur gärna hon skyller på den där kvinnan som bara stack, sin mamma, eller hur omöjligt hon har att se de bra saker hon har i sitt liv, bara tänker att de kommer svika, att hon kommer fucka upp igen. Att de skulle ha det bättre utan henne.

Det har varit en hel del debatt de senaste åren om samhällets förmåga att hantera unga människor som på olika sätt mår psykisk dåligt. Om unga tjejer med självskadebeteenden som låses in på slutna psykavdelningar bland våldtäktsmän och mördare. Om vad man egentligen får göra för att få någon att sluta skada sig själv.

Ramona kan på sätt och vis läsas som ett inlägg i den debatten. Mycket av den ”vård” Ramona fått framstår snarare som en del av problemet än som någon egentlig hjälp. Hennes skärande är mer av ett tröttsamt beroende än av blodsmagin hos exempelvis Berny Pålsson. Söderberg får fram den där dubbelheten som ett destruktivt beteende ofta har, hur utmattande men samtidigt på något absurt sätt tryggt det kan vara. Hon lämnar oss ändå inte riktigt där, för kanske, kanske går det att våga tro på en annan typ av trygghet.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-11-01 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-30 11:09

Kategori: Recension | Recension: #5892

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?