Hur blir man som man blir? Varför? Eller snarare, hur slutar man vara den man varit och blir någon som liksom kan fungera i samhället, i sin familj? Om man aldrig gått från barn till tonåring, utan snarare från barn till psykfall? Aldrig har varit någon normal tonåring? Vad nu det är? Ramona är sexton […][...]

Gränserna mellan fakta och fiktion har hört till de ständiga litteraturdebatterna på senaste tiden, men sällan är det just självbiografier som behandlas då. Att hänga ut sig själv anses oftast inte lika problematiskt som att hänga ut och kanske skruva till andra. Ändå är problematiken förstås omöjlig att komma ifrån: hur vi förstår oss själva […][...]

Jag har tassat runt den här boken ett tag. Tänkt att jag kanske är mätt på det som onekligen blivit en genre – om än ständigt och tyvärr aktuell – kring unga tjejer som mår dåligt, som vänder smärtan inåt och gör sig själva illa. Det är en genre som det skrivits riktigt mycket bra […][...]