En nyskriven vampyrroman på svenska. Det låter nästan för bra för att vara sant. John Ajvide Lindqvist har i sin debutroman tacklat det så skenbart enkla ämnet vampyrer. Hur svårt kan det vara? Lite snygga brudar med huggtänder, någon äldre distingerad gentleman med det samma och sedan några intet ont anande ungdomar i en stuga i skogen eller på ett fik längs en motorväg i USA och sedan en jävla massa blod. Skitenkelt. Men om man inte vill berätta den historien igen då? Något av det mest intressanta man kan göra måste vara det som Lindqvist gjort. Behandla det som en riktig historia. Skräckroman som finlitteratur. Om vampyrer fanns, hur skulle de då manifestera sig i samhället? Skulle vampyrer välja att bo i Blackeberg?

Den underbara prologen anger tonen för hela boken och gör det bra. Man är i det här skedet inte riktigt säker på vilken väg vi kommer att ta och vi får inga direkta ledtrådar heller. Den höjer stämningen och förväntningarna men inte till orimliga nivåer. Man börjar ana att Lindqvist är något speciellt. Något mer än man kanske hade väntat sig även om det fortfarande skulle kunna braka iväg åt Anne Rice eller Laurell K. Hamilton hållet. Det är inget fel på det hållet men det är alltid mer intressant när man lyckas med något oväntat, något nytt.

Oskar bor med sin mamma och blir rätt hårt mobbad i skolan. Han existerar på gränsen hela tiden. På gränsen till det kriminella. På gränsen till självmord. På gränsen till att drivas till mord. På gränsen till missbruk. På gränsen till ingenting. Mina tankar söker sig till Ondskan av Guillou men med den skillnaden att Oskar inte har något val. Han kan inte slå tillbaka på något plan. Det mest normala han har är förhållandet till mamma men det känns nästan som en dröm. Något som finns där i bakgrunden men det påverkar inte det riktiga livet. Vad kan mamma göra i skolan egentligen?

Denna av mord och massmördare besatta pojke träffar den nya granntjejen Eli nere på lekplatsen sent en kväll när han övar på att sticka kniven i träd som får vara stand-ins för mobbarna. Hon luktar inte så gott men hon intresserar honom på något sätt. Om inte annat så är hon en chans att börja om, en ny relation med någon utan fördomar. Han vet att något är annorlunda med henne. Ingen kan lösa Rubiks kub så snabbt utan att fuska, och hon fryser inte när det är kallt heller. Eli är lika desperat hon på sitt eget sätt och tillsammans kanske de blir starkare?

Lindqvist har lagt ner mycket energi på miljöerna och på att ge boken rätt känsla. Han har lyckats väldigt bra och känslan av att befinna sig där finns hela tiden. Inget internet och inga mobiltelefoner man kan ringa 90 000 på. Notknäckarna på tv och crépes med räkfyllning var inne och ryska ubåtar går på grund i skärgården. Jag kommer själv ihåg hur allvarligt man tog hotet om kärnvapenkrig, det var en realitet då på ett sätt som jag till och med själv har svårt att föreställa mig idag. Det är en känsla som inte riktigt förmedlas i boken men å andra sidan kanske det är ett medvetet drag. Oscar har annat att oroa sig för än kärnvapenkrig. Allvarligare saker.

Som kontrast till ungdomen finns a-lagarna där en i gänget faller offer för vampyren och en av dem såg det hela ske men vem skulle tro på vad de säger? Dessa trasiga människor dränker sina sorger och försöker hitta ett sätt att hämnas eller skipa rättvisa men vad kan man göra? Inte ens modet från alkoholen räcker riktigt till för att man ska våga.

Lindqvist visar en otroligt hög klass med denna mörka, dystra, lågmälda och våldsamma historia och jag ser fram emot nästa släpp. Kanske en uppföljare i modern tid?

Det enda minuset är att det ibland går lite långsamt. Inte så att det blir riktigt jobbigt men ibland kändes det ändå lite segt. Men vad gör egentligen det när man resten av tiden uppslukas i ett av de absolut mest spännande debutantsläppen i år? Inte mycket. Inte mycket alls.

Jag vet vad som händer med en vampyr som går in i ett hus utan inbjudan. Vet du?