På 1700-talet skrev man fortfarande naturvetenskapliga avhandlingar om vampyrer, om ”verkliga fall” där någon stackars sate, företrädesvis på den östeuropeiska landsbygden, fick skulden för oförklarliga dödsfall eller andra störningar.
Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.
Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.
Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.
I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.
Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.
Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.
Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.
Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.
Publicerad: 2010-03-27 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-18 19:35
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).