Varför Forum översätter och ger ut en vampyrroman från 1982 av sf- och fantasy-författaren George RR Martin är inte så svårt att förstå. Orsaken stavas förstås Game of Thrones, tidernas kanske mest framgångsrika TV-serie. Martin är som bekant mannen bakom A Song of Ice and Fire, bokserien som tjänar som förlaga till serien, och är […][...]

Ett ensligt hus i kanten av skogen. Filmtittande mitt i mörkaste natten. Den sista scenen i Blair Witch Project etsar sig fast. För första gången sedan jag var liten somnar jag med lampan tänd (och låtsas dagen efter som att jag råkat somna ifrån den). Därför är den filmen en stark kandidat till en motsvarande lista som den […][...]

Carl Cronhammer är å ena sidan en vanlig man bosatt i Göteborg med sina katter, å andra sidan en kallblodig mördare. När han tagit livet av sina offer äter han upp dem. Men det som börjar som en twistad American Psycho/Dexter-inspirerad berättelse om att döda de som förtjänar det och dölja sig så väl det […][...]

Skräck, tänkte jag förtjust, när jag började läsa och tänker på eleganta klassiker som Bram Stokers Dracula, Henry James The turn of the screw, och moderna storsäljare som John Ajvide Lindqvist. Och Jag såg henne idag i receptionen är en roman jag direkt sveps in i. Jag glömmer bort att jag inte alls gillade Anders […][...]

James Bond, Tarzan, Sherlock Holmes, Dracula, Frankenstein (och hans monster), Robinson, Faust och Don Juan. Åtta (eller nio) litterära gestalter som kan sägas ha fått genomslag långt bortom de berättelser de ursprungligen förekommit i – som blivit myter. Åtta (eller nio) män, onekligen. Varelser av hankön. Vad nu det innebär. På ett sätt är det […][...]

På 1700-talet skrev man fortfarande naturvetenskapliga avhandlingar om vampyrer, om ”verkliga fall” där någon stackars sate, företrädesvis på den östeuropeiska landsbygden, fick skulden för oförklarliga dödsfall eller andra störningar. Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända […][...]

Gustav Stålhammar rör sig i ett språkligt land som påminner om uppsatsskrivning i sitt ansträngda krumbuktande. Romanen är berättad ur perspektivet från en äldre man, och jag antar att språkdräkten ska bidra till att förstärka denna röst från förr. Och meningen är väl också att förstärka det faktum att Herman Bylle inte var språkligt skolad, […][...]

Bram Stoker är berömd för en bok: Dracula. Den satte tonen för alla framtida vampyrberättelser, och Stokers skildring av vampyrer som varelser känsliga för vitlök och krucifix som går att döda med en påle genom hjärtat har blivit stilbildande för hur de porträtterats ända sen dess. I övrigt skrev Stoker mest noveller – och varför […][...]

Brev- och dagboksromaner var som mest populära under 1700- och 1800-talen. Genren blomstrade och berömda verk som Den unge Werthers lidande och Dracula kom till. Många gillade den fiktivitet som medgavs då författarna lät läsarna ta del av händelseförloppen genom just personliga brev och dagböcker. Kanske var det intrånget i det privata som tilltalade, brev […][...]

”Vadå, Dracula har väl inte funnits på riktigt?” sa farsan när jag berättade vad boken handlar om. Och det är ju Bram Stokers fel alltihop. Han behövde ett namn till sin vampyr, bläddrade lite på måfå i en historiebok och hittade en rumänsk furste från medeltidens sista flämtande sekunder. ”Ah, han passar perfekt.” Och av […][...]