Gästrecension

: Herman Bylles testamente
Herman Bylles testamente Gustav Stålhammar
2009
Hydra
3/10

Ordtyngd prosa som inte förtrollar

Utgiven 2009
ISBN 9789186185015

Om författaren

Gustav Stålhammar är född 1983 och läser medicin i Uppsala. Herman Bylles testamente är hans debutroman.

Debutantporträtt i Svensk bokhandel

Gästinformation

Lina Arvidsson är 28 år, och det är och har alltid varit mycket skrivande och läsande i hennes liv. Just nu pluggar hon till skrivpedagog på Skurups folkhögskola och skriver på en roman. Hon har även läsningar då och då i egenskap av estradpoet. Bosatt i Malmö är hon mer eller mindre engagerad i föreningarna Ord På Scen och Ordkommissionen. Litterärt dras hon till författare med inspirerande språk. Du kan ta mer del av hennes tankar på hennes blogg.

Sök efter boken

Gustav Stålhammar rör sig i ett språkligt land som påminner om uppsatsskrivning i sitt ansträngda krumbuktande. Romanen är berättad ur perspektivet från en äldre man, och jag antar att språkdräkten ska bidra till att förstärka denna röst från förr. Och meningen är väl också att förstärka det faktum att Herman Bylle inte var språkligt skolad, utan större delen av romanen mer påminner om en luffare i sitt levnadssätt. Jag ser intentionerna. Men för mig blir det svårläst och opersonligt större delen av tiden. De vita sidorna, nästan blå i sin vithet, att skapa stelhet? Bannor till Hydra förlag, som kunde gått på en mer gultonad layout…

Handlingen är på många sätt medryckande och intressant. Författaren själv, alltså Gustav Stålhammar, träffar i inledningen Herman Bylle, en gammal man som avskärmat sig från människorna och tappat tron på sin omgivning. De samtalar om skrivande, och Gustav kläcker ur sig något som får Herman att inse att han trots allt har en historia att berätta. Och att den därtill är något som eftervärlden, och då främst två barn som han inte visste att han hade, har användning av.

Vi får följa Herman från uppbrottet med familjehemmet och ut på en resa, mestadels till fots, genom de småländska skogarna. Det finns fina passager. Naturbeskrivningar av det småländska landskapet. Den fina vänskapen, stundtals gränsande till kärlek, som Herman trots allt träffar på under delar av sin färd.

Varje kapitel inleds med en liten kartbild och en vers. Eftersom inget annat anges antar jag att verserna är skrivna av författaren själv. Stundtals glimrar dessa till i sina gammaldags formuleringar, och blir tilltalande och igenkännande, nästan påminner om Karin Boye i sin knivskarphet.

Nog har de sagt adjö, men jag kan lätt förstå
att ingen helt kan dö som med oss lever så.

Genom berättelsen verkar Herman som person undvika utveckling, trots allt motstånd han stöter på och alla omvälvande situationer han hamnar i. Nej, för honom hägrar målet i form av en man han träffat en gång i sitt liv, och som nu får personifiera sinnebilden av lycklig vänskap. Han lever efter devisen att hans liv automatiskt kommer att förändras, bara de två möts. En devis som han aldrig själv ordentligt ifrågasätter.

På baksidan står det att boken ”inte värjer för att behandla de stora svåra frågorna”. På många sätt stämmer det. Mycket är storsvulstigt och behandlar svåra känslor och psykologiskt utmanande ställningstaganden som vi människor tvingas till livet igenom. Däremot är jag som sagt tveksam till hur detta behandlas. Jag läser ofta klagomål på vår tids förkärlek för det sparsmakade, att man är trött på prosadikten; detta less is more-förhållningssätt till språket som blivit så trendigt. Att man istället kan längta efter Den Stora Romanen med det svulstiga språket, de gripande ödesskildringarna, var är den? Jag har själv aldrig känt en sån längtan. Som läsare kryper det i mig av för sockriga kärleksförklaringar, för dramatiska omsvep, för överdrivna karaktärskartor eller onaturligt styltande repliker. För mig är Herman Bylles testamente dessvärre fylld av såna.

Svulstiga stora romaner kan förstås göras på ett sätt så att de ändå griper an och förtrollar. Jag läser just nu Bram Stokers Dracula och tänker även på förtrollningen av mäktiga långkörare som Törnfåglarna (Colleen McCullogh) och Brott och straff (Fjodor Dostojevskij), båda där handling snarare än språk är det som driver läsaren framåt. Jag leker med tanken på hur jag hade reagerat om denna bok varit skriven på 1700-talet av en välkänd klassisk författare. Skulle jag då förkastat den med samma rastlösa irritation och klaga över tråkigt språk och obearbetad dialektprosa? Förmodligen inte. Kanske säger mitt missnöje mer om vår tids litteraturkanon och mina läsvanor, än om Herman Bylles testamentes faktiska kvalitet?

Slutbetyget blir att detta är ett ambitiöst utarbetat verk. Nog knyts ramberättelsen ödesmättat ihop med resten, och låter på slutet verklighet möta dikt i ett tankeväckande experiment. Men förhoppningsvis lämnar Gustav Stålhammar det ordtyngda uppsatsspråket till sin nästa bok och tillåter sig att bli mer lättflygande och angelägen.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2009-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2009-11-22 13:25

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #3509

3 kommentarer

hi
my name is javier,i don’t speak sweedish sorry
i would like to by this book( in paper )
but even with the translator i don’t get trough

do you know where is sold IN PAPER FORMAT

I met gustav in london and i witness how he started writting,he didn’t sleep or eat , i was shock with his sudden desition for this reason that i consider amazing:

he never wrote a line before,he didn’t even read books BUT his way of talking and enyoing things seemed to me very powerfull and high ample spirit as never saw before in any person, with a strange and enigmatic personality studyng thing and people with a oryginal humor. He is got something of a swedish adventurer and nobility rear to find, some clasic feeling in a very now a day joung gay. Only the way he faced the proyect and the way of enyoing while he did it,smailing and laughing to himself
was a big thing to me to witness.HE NEVER WROTE A LINE BEFORE! HE DIDN’T HAVE ANY REFERENCE AT ALL! only tv and i don’t know,london ,uppsala,some funny movie that he likes to see.And he started writing LIKE THAT! for 6 YEARS. I am sure that he is able to do kind of miracles and i dont exagerate a bit,he is hiper cool (i must say that there is not a close relationship between us,i m no gay and i met one him in london but never forget this event,i met remarcable people before but not with is strange particularity)

javier calabozo Oregistrerad 2010-10-04 12:57
 

Hi Javier!

There is no translated version of this novel that I know of.
Interesting to hear about Gustav Stålhammars way of writing, though it doesnt change my perception of the book itself… And I am not sure that I agree that a person who has never written anything before, not even read books, should be published and salluted for this matter.
But yes, interesting story you shared with us. Good luck with finding the book! Turn to Hydra förlag, or Gustav Stålhammar himself for information.

Lina Arvidsson Redaktionen 2010-10-04 20:53
 

hi lina
yes of course but try to imagine
when he told me :
- javier i would like to write a book.
- sorry?
- i would like to write a book
- ok tell me when you finish

i lost contact with him and six years later
i ask myself ,gustav…the book,no,no imposible
i went to internet ,i wrote his name in google
and a book appeared
- oh jesus, he did it!…. oh jesus!x10
was very emotional for me

anyway ,thank for answering
i am a fucking electritian, so maybe that’s why this was that cool into my usual live.

bie

javier calabozo Oregistrerad 2010-10-05 20:07
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?