Carl Cronhammer är å ena sidan en vanlig man bosatt i Göteborg med sina katter, å andra sidan en kallblodig mördare. När han tagit livet av sina offer äter han upp dem. Men det som börjar som en twistad American Psycho/Dexter-inspirerad berättelse om att döda de som förtjänar det och dölja sig så väl det går för samhället, blir snart en skräckromantisk äventyrssaga som drar läsaren med sig långt bak i tiden. Där gränsen mellan levande och död, människa och djur, suddas ut…

Peter Erik Du Rietz debuterar som romanförfattare med denna bok. Det är en spännande berättelse som det är synd att avslöja för mycket av. Framför allt vill jag peka på stilen, som stundtals när det är riktigt bra lutar åt Anne Rice. På liknande sätt lyckas han beskriva smutsen och atmosfären i en storstad. Det är vackert, och som läsare rycks jag med och njuter.

Det är också beundransvärt hur mycket research Du Rietz måste ha gjort. Vi rör oss i olika städer, i olika tidsepoker, men jag tvivlar aldrig på att författaren vet vad han pratar om. Ibland blir det lite för mycket redovisning av det bara. Då skummar jag igen.

För detta är dessvärre en bok där jag skumläser mycket. De fina avsnitten tyngs ner av mindre bra avsnitt, där Du Rietz istället blir övertydlig. Skriver på näsan, upprepar. Där bihandlingar skulle må bäst av att styckas ner, meningar bäst av att stramas upp; prosan helt enkelt tyglas av förlaget för att få fram guldkornen och bort skräpet, som hindrar mig från att se dem. (Bara titeln? Natten jag dog, vill ni inte också ha in ett ”då” i den?)

Det finns en utveckling i bokbranschen som går mot alltmer egenpublicering. En ton som vill göra gällande att det ena är minst lika bra som det andra. När jag hör om ännu en skrivande vän som blivit refuserad, eller när jag själv blir det, är jag benägen att hålla med. Bokförlagen behöver konkurrensen, nålsögat är för trångt. När jag läser böcker som denna, utgiven på Hoi förlag; ett förlag känt för att blanda egenutgivning med traditionell utgivning; minns jag varför det är dåligt när kravet på kvalitet sviks för författarens vilja att bli utgiven. För hur bra det här än är stundtals, så hade det kunnat vara så mycket bättre. Ja, jag tycker synd om Du Rietz, vars fulla potential inte har en möjlighet att komma till sin rätt i detta alltför generösa, löst hållna format. Nära femhundra sidor, varav det avslutningsvis bjuds på en novell också. Varför? Det får mig att tänka på de nya pensionsförvaltarna jag nyligen bytt till, som skickade med en gåva: ”vill du ha en trisslott eller ett presentkort på Ica”? ”Äh, va?” Jag vill ha en bra pensionsförvaltare, det är det jag söker hos er.

Jag vill ha en bra bok, den bästa bok det kan bli av ett manus. Där jag slipper redigera grammatiskt inkorrekta meningar själv. Där jag slipper skumläsa när det blir långrandigt och sämre prosa än det var i förra kapitlet. Där jag slipper ha överseende med att branschen går på knäna och att ordentlig korr därför inte hinns med. Nej, jag vill inte ha en extra novell på slutet.

Egentligen är det alltså inte Peter Erik Du Rietz jag vill ösa skit på, även om detta inte är en recension han kommer att jubla över. Han har till och med förnyat skräckgenren genom att hitta på ett helt nytt sorts monster. Det ska han ha cred för. Skräckfantaster landet över kommer att gnida händerna av vällust. Även om jag ser tydliga paralleller till både En vampyrs bekännelser och Bram Stokers Dracula, så är detta något nytt. Och där imponeras jag. Av ambitionen, av fantasin, och stundtals även av genomförandet, som drar in mig i en annan värld och får mig att vilja fortsätta läsa. Du Rietz ser jag gärna mer av. På ett annat förlag, med en stramare redaktör, där han får stryka ner några fler älsklingar så att hans berättelser kommer mer till sin rätt.