Om någon hade tagit livet av Hitler innan andra världskriget, hade andra världskriget då aldrig ägt rum? Eller om han lyckats som konstnär istället; hade världen då blivit mera god, mindre ond? Hade historieutvecklingen ändrats?

Eller är det snarare tendenser i tiden, omständigheter och svängningar som gör att vissa människor anammar farliga idéer? Vad skapar egentligen ett monster? Och vem har rätten att avgöra vem som är förövaren, och vem som är offret?

Detta är frågor jag ställer mig när jag läst ungefär halva Han åt mitt hjärta. Boken tar sin början i ett grådisigt Malmö, där vardagen ramlar på i sitt vanliga ingrodda tempo utan utsvävningar. Viktor jobbar som bibliotekarie och går upp alldeles för tidigt på morgonen för att ta sig till sin skrubb i skolan, där det varken känns som att han gör nytta eller utvecklas. På helgerna umgås han hellre med böcker än människor, och funderar bittert över vad som gått fel i svensk politik.

Men så händer något som vänder Viktors liv upp och ner. En odefinierbar varelse frigör sig från skuggorna och sliter Viktors hund i stycken under vad han trodde var en lugn kvällspromenad. Den mystiske Henry söker upp Viktor och snart framgår det att ingenting längre kan gå tillbaka till vad det tidigare varit. Viktor har blivit smittad och kommer vid varje fullmåne att förvandlas till en varulv, som söker sin föda i levande varelser, helst människor. Mötet med Henry resulterar också i en kärlekshistoria, som verkar både omtumlande och befriande på Viktor.

Som läsare känns det som en bra räddning för Viktor att han genomgår den här förvandlingen, och tvingas ut på vägarna med sin nye vapendragare. Han behövde ett liv, och även om detta liv är något extremt, så är det också intensivt och lidelsefullt, en stor kontrast till Viktors forna.

Henry visar sig ha samma politiska funderingar som Viktor, och de bestämmer sig för att välja sina offer mindre urskillningslöst, nämligen genom att rikta in sig på människor utan vilka världen skulle vara en mycket bättre plats.

För en utomstående är det kanske svårt att förstå det vi gjorde. Att önska livet ur någon av personliga skäl har nog de flesta gjort, vissa har tagit steget vidare och önskat någon död av politiska skäl, kanske bara i stundens hetta, en kort svart sekund. Färre har övervägt det seriöst. Men jag är säker på att de flesta som kommit så långt har varit övertygade om att det egentligen skulle vara rätt. Det har varit det faktiska utförandet som varit hindret. Jag var i den positionen när jag träffade Henry.

Jag känner mig kluven till den här boken. Å ena sidan tycker jag det är fantastiskt med författare som drar saker över gränsen; får man göra så här?; – och så gör de det. Får man namedroppa en Sverigedemokrat och beskriva hur man tar livet av honom på blodigast tänkbara sätt? Inte riktigt, konstaterade tydligen Viktor Algren, som skriver denna bok under pseudonym. Han har tidigare skrivit Bollkastaren som handlar om några ungdomar som jobbar på tivoli, och i protest över dåliga anställningsvillkor börjar stjäla pengar från cheferna. Based on a true story, sägs det…

Under läsningen blir jag extremt provocerad av mördandet av så kallade onda människor, jag skriver långa haranger i min anteckningsbok om paralleller till Lenin, där en i grunden fin politik utmynnade i ett galet samhälle. Vill Viktor Algren verkligen hylla öga-för-öga-tand-för-tand-tänket? Är inte en del av utmaningen att ta debatten, kriga med orden, är mördandet av dessa personer i själva verket inte direkt jämförbart med det hat som verbalt mindre bemedlade troll ägnar sig åt i kommentarfälten på de stora tidningarna?

Det finns tydliga paralleller till Brott och Straff, och snart inser jag att det som på sätt och vis är bokens styrka, också blir dess svaghet. Viktor är en karaktär som tycks vara direkt baserad på författaren själv, båda jobbar som bibliotekarie, bor i Malmö, heter Viktor; bruket av pseudonym förhöjer rädslan. Det blir en lek med rollerna som stundtals gör mig illamående; är den brist på moralisk diskussion jag upplever (som alltså skiljer boken från Brott och Straff), en ren konsekvens av att det är författarens egna åsikter som framförs?

Den andra styrkan som blir svaghet är paradoxalt nog att det teoretiska tar alltför mycket plats. Stora delar av boken är forskning om varulvar, politiska funderingar; ibland inkopierade från andra böcker, och filosofiska funderingar som inte är tydligt förankrade i personerna, utan väller ut över sidorna som en sorts ”allmän information”. Det stör språket tycker jag, som annars för det mesta är skickligt hantverk med fin ton.

Henry och jag gick en lång omväg innan vi vände tillbaka. Pulsade genom snön tills vi kom ner till klipporna vid havet. Man fick se upp så att man inte halkade. Om man skulle ramla här skulle det vara svårt att ta sig upp igen. Det var skymning och blåsten rev upp oroliga vågor. Det finns inte ord för alla dystra blå och gröna nyanser en upprörd sjö kan ha. Kustfolket säger aldrig havet. De som lever nära kallar det sjön. Stora vindar svepte kring oss, så stora att man aldrig riktigt kunde läsa dess ursprung. Havet ger en känsla av frihet och precis som friheten kan det få en att känna sig väldigt liten och ensam.

Å andra sidan gillar jag ju det provokativa. Jag börjar redan tänka på alla människor jag vill ge den här boken till, fundera över varför den inte fått mer uppmärksamhet, varför jag inte läser om den överallt? Antagligen är det på grund av att Pluribus är en ideell förening med liten bokutgivning som recensenterna på de stora tidningarna har missat den, vilket är synd. Algren har trots allt gjort något unikt, något dödsföraktande och stort här; bara det faktum att jag tänker och tycker så jävla mycket under läsningen är ju ett bevis på detta. Spännande är det också, att ta del av hur en människa förvandlas till en varulv. Blandningen av skräck och vardagsrealism är inte ny, men den fungerar fantastiskt väl.

Kontentan är nog att jag önskat mig mer. Den här boken hade kunnat ha kvar sina informativa passager, sina tvivelaktiga mord och sina moraliska funderingar (som finns men inte tar så stor plats som jag önskar mig), sin djuriska natur och sin vackra kärlekshistoria, om den brett ut sig lite längre, låtit alla delar ta mera plats. Man brukar hävda att stycka ner är lösningen på bekymren, men jag skulle nog säga skriv ut. Femtio till hundra sidor till hade fördjupat, så som Anne Rice fördjupar Louis moraliska och existentiella funderingar i tegelstenen Interview with the vampire.