Viktor Algrens bok Han åt mitt hjärta fick mig att sätta i halsen och ta mig flera funderare över vad jag egentligen tycker om att man tar livet av människor som mest tillför ondska till världen. Jag träffade honom på bokmässan i Göteborg för att närmare diskutera boken och hur han ser på sitt skrivande, godhet vs ondska, och hur det egentligen är att skriva under pseudonym.

foto: David Bergström.

Hur fick du idén till den här boken?

Jag samlar på mig saker hela tiden som jag tycker är intressant och skulle vilja utforska. Ibland blir det att jag slår ihop saker.

Som politik och varulvar?

Haha, ja. Sen börjar historien skriva sig själv när man väl satt igång. När man skriver inom en genre som jag gjort finns det vissa saker att förhålla sig till.

Vilka saker är det inom varulvsgenren, jag kan inte den så bra?

Du ska ha med en förvandlingsscen. Gärna en drömsekvens… En herrgård kanske man vill slänga in också!

Av alla monster, varför just varulvar?

Jag läste mycket urban fantasy på mitt jobb som bibliotekarie, och tyckte det var mycket som var tråkigt och stereotypt. Varulvarna är ju lite den eviga tvåan; vi har haft vampyrhajpen och zombiehajpen men det kom liksom aldrig riktigt nån varulvshajp. ”Skulle det kunna gå att göra detta intressant igen?” tänkte jag.

Sen valde jag att skriva om stadsgerillan eftersom det passar så himla bra ihop med varulvar. Det är en kamp där man överdriver sin egen betydelse, man tvingar fram förändring på ett sätt som aldrig har fungerat i praktiken. Ingen kollektiv kamp som jag själv förespråkar, men det är jätteintressant att läsa om.

Viktor berättar att han använt sig mycket av facklitteratur, även när det gäller varulvar. Gamla folksägner och uppslagsböcker som The werewolf book – the encyclopedia of shape-shifting beings av Brad Steiger, och en bok som heter Queer legends – queer wolf, redigerad av James EM Rasmussen. Den sistnämnda är varulvsnoveller med queerperspektiv. Han inspirerades också mycket av Blekingegade ligan 1 & 2 av Peter Ovig Knudsen; ”svinbra reportageböcker om en dansk bankrånarliga/stadsgerilla”.

Den boken jag läste som fick mig att känna ”fy fan det här skulle jag göra tusen gånger bättre” var Kelley Armstrongs Biten.

Offren är tydligt utpekade personer, kända för allmänheten. T.ex har du valt att ta livet av ”Skaramannen”, som väldigt tydligt är Bert Karlsson. Det är ju extremt provokativt. Var det ett direkt beslut eller funderade du länge över det? Varför valde du att göra så?

Jag tycker det är lite roligt och harmlöst när det bara rör sig om böcker. Om man har haft en sån politisk karriär som han har haft; – han har ju gjort dåliga saker på riktigt!; – då kan man fan ta att någon gör så här i en bok. Sen använder jag honom som karaktär, det är en viss skillnad. Jag har förhållit mig väldigt fritt till den verkliga personen Bert Karlsson. Gjort research men också hittat på en del.

Ingen är ju heller med i den med sitt riktiga namn, även om jag citerade i princip rakt av från tidningsartiklarna om han som ristat in hakkors i pannan. Det är ju inte så svårt att leta upp… Jag tycker det vore roligt om folk leds till den riktiga historien bakom.

Under läsningen funderade jag mycket över godhet och ondska. Om det är omständigheter som skapar rasister och mördare, eller om människor föds så och är omöjliga att ändra på sen. Hur tänker du själv kring det?

Jag är ju inte så inne på att man föds på nåt visst sätt, det är självklart att man formas av omständigheter. Synen på godhet och ondska är väldigt naiv i boken, men det är något jag försöker att inte vara personligen.

Jag läste en sågning på goodreads där recensenten tyckte att den rättfärdigar våld. Men det tycker inte jag, snarare problematiserar det. Men det är kul med reaktioner! Jag tar hellre många höga och låga än att folk ger mittenbetyg. Sen tror jag att ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.

Boken har ett tydligt släktskap med Dostojekvskijs Brott och straff. Vad är din egen relation till den boken?

Jag älskar Brott och straff, det är en helt jävla fantastisk bok! Jag läste den under tiden som jag skrev också, det finns flera referenser till den. Det här med att han håller på att försäga sig, till exempel. Det är en moralisk diskussion i den också. Känns lite förmätet att jämföra sig med världens mest spännande bok bara…

Man hade ju kunnat utveckla den mer åt det hållet och utforska psykologiskt, men jag ville göra en komprimerad bok med action och så. Ett hopkok av idéer. Men just nu håller jag på att skriva ett riktigt långt projekt där man mer gräver ner sig i saker, vi får se hur det går…

Ja, det var min nästa fråga faktiskt. Vad skriver du på just nu?

Jag ska försöka hålla mig till verkligheten den här gången. Universitet i Lund kommer att vara temat, och studenter. Den handlar om hur det är att komma från en miljö som inte är akademisk, och hamna i den, det går att göra ganska mycket på. Just nu samlar jag på mig saker. Det går ganska långsamt, men jag känner inte nån som helst press på att bli klar.

Du har valt att skriva båda dina böcker under pseudonym. Kommer du att ge ut något under eget namn också? Vad är bra och vad är dåligt med pseudonym?

Det dåliga med det (anser förlagen) är att människor inte kan koppla det till en person, och då är det svårare att sälja. Men jag tycker det är skittrist att fokusera på författaren som person.

Det som är positivt är att man känner sig friare. Jag tror att man är det också. Man blir inte uppsökt av någon som tar illa upp. Första boken (Bollkastaren, 2010) var det rätt många som skulle ta illa upp av. Tidigare arbetsgivare och så… (Boken handlar om att jobba på tivoli och förskingra pengar, bland annat, Linas anm.). Där kändes det säkrast att använda pseudonym.

De skrev om Han åt mitt hjärta på Nationell.nu. Recenserade i och för sig bara Aftonbladets recension av den, läsa själva orkade de inte haha! Men de är ju kända för att ha dödslistor och så. Då kändes det skönt med pseudonym.

Sen vet man ju inte vad man kommer att skriva i nästa bok.

Viktor berättar om en bok som behandlar just det där med pseudonymer, Mask: litteraturen som gömställe av Kristoffer Leandoer, nominerad till Augustpriset, som bland annat tar upp vilket litterärt sisyfosarbete det vore att byta pseudonymer och behöva jobba upp sig från noll. Jämförbart med om Viktor plötsligt skulle ge ut under eget namn istället. Debutanter behandlas annorlunda, det är svårare att slå sig fram och det är ofta en styvmoderlig underton i recensionerna.

Jag är ju liksom inte hemlig med det eller så, men det känns skönt att inte blanda ihop det med min yrkesroll. Samtidigt skulle jag inte förneka att det var jag om någon frågade eller så. Att inte få credden är väl jobbigt på ett sätt. Men jag kan fortfarande säga det till folk jag är nära, det känns inte som något problem. Sen känns det mer ärligt när folk som inte vet säger att de gillar den. Då är det ju boken de gillar, de säger inte så för att vara snälla.

Det är en stark politisk underton i din bok. Skriver du för att förmedla budskap?

Ja… fast både ock. Det blir inte exakt vad man själv tycker och tänker, eftersom det är påhittade karaktärer. Det stora brottet i den här boken är kanske inte just morden… (Viktor säger vad han tycker är det stora brottet, men för er som inte läst vill jag inte avslöja, Linas anm.) Sen att man skriver och väver in manifest som är mer uppenbart, det kanske inte är den stora poängen.

Vad har du fått för reaktioner?

Det har ju varit mycket positivt. Folk läser den på så olika sätt, det är roligt. Vissa fokuserar på humor, andra tycker det är väldigt mycket ångest i den.

Jag tycker det var roligt att nazisterna hittade den. Även om de inte pallade läsa så kände de att de måste skriva om den. Trots att det inte varit en stor pr-grej har det ändå skrivits en hel del, förlaget fick kulturstöd för den så det är ju också en form av kvalitetsstämpel. Den gick till och med som följetong i Arbetaren!

Sen är det en skön grej för mig att jag inte försöker leva på det. Man är ju väldigt fri, inga krav på att det måste säljas en massa, att man ska hålla sig framme och så vidare. Det passar mig. Jag tycker ju mest det är roligt att skriva och läsa.

Viktor Algren är aktuell i Malmö nu i veckan. Den 17 oktober kl 18.00 framträder han i Kirseberg tillsammans med Nene Ormes och Pål Eggerts i ett samtal som heter ”Mitt magiska Malmö”. (Så vill ni se hur han ser ut är det ju ett tips…)