foto: Anna Widoff.

Jag träffar Annika Persson i ett av intervjurummen på Press Centre. Då har jag redan sett hennes seminarie med Beata Arnborg, som skrivit en biografi om Kerstin Thorvall. Jag har aldrig tänkt på tidigare hur lika de var! säger Annika.

Hur kom det sig att du började skriva den här boken?

Den kom egentligen till för att materialet fanns. Jag läste om hennes arkiv i Expressen. Sjutton pappkassar plus stora flyttlådor med manus, anteckningsböcker, block, dagböcker och brev hade hon lämnat till Musik och teatermuseet i Stockholm. Jag har alltid varit nyfiken på Lena och hennes liv. Sen tog det nästan ett år innan jag hann titta på det. Det var otroligt spännande läsning om hur det var att vara kvinna och konstnär på andra halvan av nittonhundratalet. Kassarna innehöll så mycket mer än jag någonsin kunnat önska mig. Allt från att hon har tvättat håret till vad Bergman sagt i korridoren på Dramaten!

Varför hon lämnade det efter sig? Ja, det vet man inte riktigt. Det troliga är att hon ville finnas kvar. Hon hade själv börjat skriva memoarer i flera omgångar och var väldigt arg på hur hon skildrades i medierna. ”Stackars barnlösa Lena Nyman”, hette det till exempel, när Thomas Pontén lämnade henne för Suzanne Reuter.

Vi pratar om att hon många gånger försvarade sig med egenskrivna artiklar. Lenas kropp blev recenserad i samband med Nyfiken blå-filmen. Jag frågar Annika om hon tror att liknande sak hade kunnat ske idag?

Jag tror egentligen inte att skoningslösheten är mindre. Men intellektuella män måste ändå vara medvetna om kvinnoproblem som hetsätning idag. De kan inte bara klampa in på samma sätt som förr.

Lena hade kvällspressen efter sig redan som väldigt ung. ”Tidelag” hette krigsrubrikerna efter filmen 491, hon var ju bara nitton då. Idag hade hon fått krisbearbetning av sin uppdragsgivare, kbt hade rusat in…

Angående kvinnors kroppar, så berättar Annika att hennes man Jesper Lindau gjorde en undersökning för Sveriges radio Ekot för tre år sen, där de granskade sexuella trakasserier i teatervärlden. Den fick visserligen kritik för genomförandet, men framför allt visade den att väldigt många kvinnor i modern tid fortfarande blir utsatta för saker i sitt arbete.

Vad var din relation till Lena Nyman innan du började, och vad är din relation till henne nu?

Jag hade som många andra den här åttiotalsbilden av korsettbruttan Lena, som pratade med hes röst och hade knäppa små roller. Kontrasten gentemot sextiotalsLena som vill förändra konsten och människan var så enorm. Hur blev sextiotalsLena åttiotalsLena? Det ville jag veta.

Jag visste inte så himla mycket om henne när jag började. Jag blev förvånad över att hon gjorde en så makalös karriär. Att hon var så skicklig! Det ser man ju framför allt med Vilgot Sjöman-filmerna och rollerna på Dramaten, men hon var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer. Hon gör allting helt fantastiskt och på ett eget sätt. Och så är det roligt att hon läste och skrev så mycket. En del av hennes geni som skådespelare verkar ha legat i hennes frihet inför texten.

Och nu är jag ju Lena Nymans mamma, hahaha! Nej, men man kommer så fruktansvärt nära. Nu när jag är klar börjar hon redan blekna bort igen. Min man tycker nog att det är ganska skönt.

Jag vill ju vara fri bygger främst på sånt som Lena skrivit själv, men även intervjuer med människor som kände henne. Hur har din arbetsprocess sett ut?

Rent praktiskt har jag suttit i arkivet på Musik- och teaterbiblioeket i Stockholm. Man sitter där med vita vantar och bläddrar. Jag hade liksom så himla bråttom, satt och läste och skrev samtidigt. Och så såg jag en massa. Allting finns sparat på Kungliga biblioteket; föreställningar och filmer. Ofta var det stora luckor i Lenas eget material, långa perioder när hon inte skrev. Då har jag intervjuat folk och läst tidningsartiklar och fyllt i.

När jag läste boken reagerade jag på att Lena Nymans sätt att prata inte stämmer överens med hennes intellektuella nivå. Jag upplevde att hon framställde sig som dummare än hon var. Som att hon utåt sett ”blev vad som förväntades av henne”. Vad tror du om saken?

Hon pratade inte så från början. I Nyfiken gul-filmerna, runt 1967, pratade hon mer som en bildad Stockholmsflicka. 1972 pratade hon fortfarande inte ”lena nymanskt”.

Kan man säga att det var spriten?

Kanske. Kanske inte. Jag tror att det kommer som någon sorts skydd. Det skulle man verkligen kunna titta närmare på. Men jag ser det som att det kommer av att hon mår sämre.

Lena var inte intresserad av någon hemmafrutillvaro, även om hon gjorde ett kort försök med bankdirektören Mats i början av sjuttiotalet. Tror du det hade varit lättare för henne att leva i dagens samhälle?

Egentligen är det där lite krångligare än så. För mig är det det. Att hon slog bakut i hemmafrutillvaron beror dels på klassresan att komma från en etta i Kristineberg till en villa i Danderyd. Mats hade ett umgänge som var helt främmande för henne.

Sen var det också det att hon var så fruktansvärt rädd att förlora en man om hon blev beroende av honom. Hon var jätterädd att bli sviken. De verkar ha haft det så fint på många sätt, han var nog också beredd att ge henne utrymme till sitt skådespeleri.

Vad var det som gick snett då?

Vet inte, någon slags inre… Existentiell ångest. Skräck inför avgrunden. Protest. Rädsla att bli varken skådespelerska eller älskad.

Samtidigt hade nog många män svårt för när hon gick in i arbetsprocessen och försvann. ”Varför kan han inte låta mig vara ifred när han vet att jag måste koncentrera mig?” kunde hon skriva.

Frågan är om det blivit bättre med den saken. Jag tror att de flesta kvinnor fortfarande anpassar sig till mäns karriärer än tvärtom. Lena var en stor stjärna då, han var bankdirektör.

Jag funderade lite över hennes relation till pappan? Det är som att den är ständigt närvarande. Och ändå är den svår att förstå sig på.

De umgicks ju hela livet ända tills hon dog. Hon lär sig tidigt av sina föräldrar, att när man umgås med kvinnor är det ömsesidig respekt och på lika villkor. Men när man umgås med män är det på deras villkor och man måste leva upp till det. Hennes mamma ställer alltid upp för henne, medan pappan drar iväg till sin ateljé. Det är hon som bjuder när de går ut och äter, han anpassar sig aldrig till någon annan människa.

Och samtidigt är det honom hon ser upp till, honom hon vill imponera på. Hon ser ner på mamman, som alltid finns där. Det är sorgligt egentligen.

Men Annika menar att hon inte alls tror att detta är något ovanligt. Det är så det blir, när mamman och pappan tar olika ansvar för barnets uppväxt. Under seminariet pratar de också om detta, hur det speglar sin tid. Som barn vill du imponera på den som inte är närvarande.

Sen är det intressant hur hon har som två olika sätt att umgås med män. Pappan är exempel på en man med auktoritet, där anpassar hon sig. Medan hon i relationen till Bosse, brodern, inte alls är undergiven, där är de väldigt jämspelta.

Pappan är ju också snäll. Och han behandlar henne som en jämlik, redan som barn. Pratar tidigt med henne om kärlek, ”hon ska aldrig binda sig, aldrig” – det är hans bild av det.

Vad Lena hade tyckt om boken? Jag har funderat över det och jag vet inte. Jag har fått positiva reaktioner från folk som kände henne, men det säger egentligen inget om vad hon hade tyckt. Min grundregel är att jag har gått in för att behandla henne med respekt. Och jag tycker det hade blivit mer respektlöst mot Lena att inte förklara skillnaden mellan sextio-och -åttiotalet.