En av de befriande styrkorna i Jag vill ju vara fri, Annika Perssons biografi om Lena Nyman, är hur porträtteringen av skådespelerskan aldrig landar i känslor av misslyckande eller offerskap. Nyman, som på många sätt levde sitt liv utanför den traditionella kvinnorollens ramar, missbrukade alkohol och andra droger men inte heller i beskrivningen av detta anas en dömande ton. Undertecknad kommer att tänka på livsskildringen under läsningen av Som hon drack, en samling texter om den historiskt sett provocerande kombinationen kvinnor och alkoholförtäring. Synen på hur kvinnor bör förhålla sig till rusdrycker har genom historien både förändrats och stått märkligt stilla. Än hörs ekon av normer och förväntningar som fastslogs för länge sedan, föreställningar som visat sig vara svåra att bryta med.

När motbokssystemet infördes var det för att bromsa missbruket bland män, gifta kvinnor fick ingen ranson och ogifta singelkvinnor fick genomgå en särskild granskning för att få tillgång till alkohol. Kvinnorna skulle i rollen som familjens och ”det lilla livets” värnare upprätthålla anständigheten. Sociologen Philip Lalander säger i boken att ”berusningen i hög grad har varit ett privilegium för mannen.” I och med avskaffandet av systemet (inte Systembolaget, alltså) 1955 uppnåddes laglig ”spritjämlikhet”, som författarna skriver i förordet. Men uppfattningarna om hur kvinnor skulle hantera alkoholen har som sagt dröjt sig kvar.

Läsningen blir till en intressant tidsresa som beskriver uppkomsten av olika alkoholrelaterade fenomen och ämnen som after work, charterresor, raggarkulturen, Stureplans-brats och könskodade sprithaltiga drycker, och vad dessa betytt för attityden till kvinnors alkoholkonsumtion. Alkoholen blir här helt enkelt en effektiv spegelyta för hur idéer kring vad kvinnor ska vara har reproducerats och omvandlats. Bilden blir komplex och mångfasetterad men på samma gång ljuder samma typ av reaktionära tankar, om än med nya formuleringar, om och om igen. Eftersom alkohol både utgör ett medel för nöje och en grogrund till misär är det lätt att tänka sig en bok om ett sådant ämne vara full av brasklappar i marginalen men Damberg och Wiklund guidar smidigt genom historien utan pekpinnar. De lyckas hålla perspektiven pedagogiskt åtskilda och på så vis blir Som hon drack en fokuserad volym om ett obelyst område där ojämlikhet fortfarande råder.

Som läsare får man berättat om hur kvinnor lyckats ta sig in på alkoholarenor som tidigare bara ockuperats av män. Patsy och Edina från tv-serien Absolutely Fabulous, Kim Anderzon och Lottie Ejebrants rollkaraktärer på solsemester i första Sällskapsresan, bloggaren Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, professorn och överläkaren Agnes Wold och artisten Rihanna är några exempel på personer som har visat vägen till en mer öppen och tillåtande inställning till alkohol, som dyker upp längs boksidorna. Sakernas tillstånd rör alltså hela tiden på sig även om det går långsamt och kvinnor som kräver sin rätt att få dricka möter fortfarande större motstånd än män. Ickedömande kvinnoporträtt i stil med Jag vill ju vara fri och sakligt resonerande reportageskrivning som denna bok är exempel på, driver på utvecklingen mot större frihet på lika villkor.