Ego-historia kallar Yvonne Hirdman sin biografi och det är ett finurligt begrepp eftersom det innesluter både den individuella historien och den allmänna historien. Och precis så byggs biografin upp, den ger både inblickar i Yvonne Hirdmans liv och i svensk historia under 1900-talet, en förändringens tid.

Det här är en biografi som saknar all 40-talistisk det-var-vi-som-byggde-Sverige-kaxighet samtidigt som den är skriven av någon som faktiskt har varit med och byggt upp genusvetenskapen som akademiskt ämne i Sverige. Men i Yvonne Hirdmans backspegel så verkar det som att allt bara hände, hon bara flöt med. Och på så vis lyckas hon skickligt visa vad hon menar med begreppet ”genusskadad”. För visst finns det något sorgligt med att någon som uppenbarligen gjort väldigt mycket och som genomlevt hårda strider i en mansdominerad akademisk värld ändå lyckas se sig som någon som halkade in på ett bananskal. Det är sorgligt och ändå så typiskt.

Biografin är uppdelad i fyra delar, barndom, ungdom, ung vuxen och vuxen. I barndomen flyttar hon omkring en del till följd av att pappans arbete och upplever så väl huvudstaden som norra och södra Sverige. Hon blir tidigt gravid och livet omformas efter barnen. Riktigt vuxen beskriver hon sig inte som förrän barnen blivit vuxna och flyttat hemifrån:

En gång kom mamma hem – det var när vi bodde på Cigarrvägen – och sa liksom fundersamt att nu förstod hon att hon faktiskt var vuxen. Hon hade ilat fram där på Kungsgatan mellan två möten, förmodligen med sin förbannade cigarett i ena handen, klädd i dräkt och portfölj och plötsligt hade tanken slagit ner i henne så att hon stannade upp på trottoaren: Nu är jag vuxen. Stor. Och jag tittade häpen på henne – men mamma som alltid varit stor! Och nu är det min tur.

Att bli vuxen handlar om att ta tag i saker, att själv bestämma över sitt öde och få lite ordning i livet.

Hirdmans ego-historia är läsvärd för alla som intresserar sig för nutidshistoria och för alla som vill få aha-upplevelser om sina egna genusskadade beteenden.

Det enda jag stör mig på rejält i den här biografin är vardagliga stavningsvarianter som ”lessen” i stället för ”ledsen” och ”morron” i stället för ”morgon”. Varje gång, och det är ofta, jag kommer till ett sådant ord i läsningen hakar jag upp mig i både tanke och text och får ta om alltihop en gång till. Jag förstår efter ett tag att dessa stavningar är helt medvetna val av Hirdman och att hon enträget hållit fast vid dem trots kritik. Kanske är dessa vardagliga stavningar ett politiskt ställningstagande? Ett ställningstagande som jag kanske hade kunnat förstå och till och med dela om jag hade varit ung medan Yvonne Hirdman var ung?