Recension

: Den röda grevinnan
Den röda grevinnan: En europeisk historia Yvonne Hirdman
2010
Ordfront
8/10

Kommunister med stil

Utgiven 2010
ISBN 9789170374197
Sidor 396

Om författaren

Yvonne Hirdman (född 1943) är professor i historia och har i många år forskat om välfärdsstat och genusordning. Bland hennes många böcker finns Den socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier (1992), Med kluven tunga. LO och genusordningen (1998), Att lägga livet till rätta (2000), Genus. Om det stabilas föränderliga former (2001), Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal (2006), Den röda grevinnan. En europeisk historia (2010) och Vad bör göras? Jämställdhet och politik under femtio år (2014).

Sök efter boken

Jag kan skriva en europeisk historia, tänker jag, där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig. Det är väl det enda val jag har, det finns ju inte så mycket kvar av brev och dagböcker så att det kan göras annorlunda. Och dikta till mig en mamma – nej aldrig!

Så skriver Yvonne Hirdman i prologen till sin bok Den röda grevinnan och jag blir fundersam. Att inte dikta till sig en mamma – vad menar hon egentligen med det? Den röda grevinnan kan beskrivas som en slags rekonstruktion, ett hopplockande av en människa med hjälp av brev, dagböcker, skilsmässodokument, kaderakter, samtida romaner osv. Att inte dikta sig till, hur skulle det vara möjligt? I mina öron låter det som en gammaldags syn på fakta och fiktion, skrivet av någon som inte förstår att gränserna aldrig är intakta. Jag blir tveksam.

Den röda grevinnan är en sådan där bok som jag får vansinniga förväntningar på när jag läser om den första gången. En bok som jag går och väntar på. Hirdman är nämligen en av mina stora idoler, hon har skrivit världens, enligt mig, bästa biografi: Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal (2006). Liksom Den röda grevinnan var det en rekonstruktion av en person men också en svensk historieskrivning. Det var ett psykologiskt komplext porträtt av en förgrundsgestalt inom socialdemokratin och en osentimental berättelse om varför Sverige blev som det blev. Att den dessutom var skriven på ett så tonsäkert och elegant språk gjorde att jag sträckläste den under en dag. Efteråt hade jag en ny idol, Alva Myrdal, som jag också var lite kär i.

När Hirdman nu kommer med en ny, stort uppslagen biografi om sin mamma och Europas tidiga 1900-talshistoria har jag alltså höga förväntningar. Jag börjar läsa. Eller snarare – jag sugs in i berättelsen om Charlotte Hirdmans liv som börjar i Estland, fortsätter in i Weimarrepubliken och Sovjet för att avslutas i en lägenhet i Hökarängen. Det är en svindlande berättelse där Europa långsamt tornar upp och den är skriven med en sådan stilkänsla, av en så stark röst. Människor drar förbi, likt skuggor som plötsligt får liv; där är greve Stenbock – en urfattig socialist i det glada, dekadenta Weimar som Hirdman är så uppenbart förtjust i. Och där är Leni, Charlottes lilla syster som blir kvar i Tyskland och får tampas med nazisterna. Och där är Charlotte själv, en slank skönhet och en brinnande kommunist. Alla skrapas de fram, långsamt, och får liv och färg. Samtidigt för Hirdman en dialog med dem. Hon kommenterar deras livsval, ställer frågor till dem och besvarar dem sedan själv. På så sätt blir boken en slags dialektisk litteratur, en framkonverserad historia där berättaren bara är en av huvudpersonerna. En huvudperson som kan utbrista, när det är som mest spännande, att Nej, nu är ju det nästan som en deckare. Jag borde haft ett glas whiskey och en cigarett. Och så borde jag ha varit tjugo år yngre och man.

Och då förstår jag plötsligt att det är detta som är poängen med boken. Den röda grevinnan storhet ligger nämligen i detektivarbetet och i själva berättandet. Det är sökandet efter en mamma som är grejen, inte vad hon finner. Charlotte förblir en ganska tunn karaktär boken igenom och trots att vi får veta mycket om henne och trots att en psykologisk komplexitet målas upp kommer vi aldrig in, hon förblir stängd för oss. Då trillar poletten ner. Plötsligt förstår jag vad Hirdman menar när hon skriver att hon inte vill dikta till sig en mamma. Det handlar om att låta huvudpersonen vara tunn, om att inte spekulera och istället förlita sig på språket och rösten. Att låta själva sökandet vara poängen. Det är modigt och vittnar om en författare som litar på sig själv. Dessutom förklarar det den ganska märkliga avslutningen. Den röda grevinnan slutar nämligen som en slags snabbspolning över de sista tjugo åren i Charlottes liv, från det att författaren själv föds. Som om Hirdman inte var intresserad av detta eftersom mamman då får liv i hennes medvetande och blir till ett minne.

Rasmus Landström

Publicerad: 2010-03-30 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-03 12:54

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3673

2 kommentarer

[...] hugg. Det är många jag vill inte meningar som kommer ut ur min mun just nu. Jag lyssnar på den Röda Grevinnan och jag vill drömma mig bort istället. Samtidigt har jag en hederlig kanadensisk deckare på [...]

 

[...] mer: DN, SvD, dagensbok, enbokcirkelföralla, [...]

Årets Augustprisvinnare « Feministbiblioteket Oregistrerad 2010-11-23 11:12
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?