Yvonne Hirdman har rest tillbaka i historien förut. 2006 kom till exempel hennes bok Det tänkande hjärtat, om Alva Myrdals liv. Och 2010 fick Hirdman Augustpriset för sin biografi Den röda grevinnan som cirklar kring hennes mor Charlottes livsresa i ett mellankrigs-Europa.

Lent kändes regnet… utspelar sig under en dryg månad våren 1945. Freden i Europa börjar närma sig. Otåligt håller människor andan, följer de allierades rörelser, läget förändras dag för dag. I en lägenhet i Stockholm befinner sig släkten Hirdman, ja, även en tvåårig Yvonne. De vuxna står lutade över en stor Europakarta, med ditritade pilar som visar hur långt de sovjetiska, engelska och amerikanska arméerna enligt de senaste rapporterna har nått. De slår vad sinsemellan om när vapenstilleståndet till slut ska komma.

Här tar boken sin början. Yvonne Hirdman använder sig av ett du-perspektiv och lånar sin mors blick under de här dramatiska vårdagarna. Charlotte Hirdman läser varje nummer av Dagens Nyheter (det är den främsta källan här) med spänd förhoppning efter att ta del av nya uppgifter som kan ge utvecklingen några sista avgörande knuffar mot de efterlängtade, fetstilta fredsrubrikerna.

Till en början känns det inte som jättespännande läsning. Kommer det mest vara ett referat av DN:s artiklar och spalter från 1945? Men snart så dras undertecknad in i historien. Yvonne Hirdman lyckas skapa en stark känsla av närvaro, vilket här är av central betydelse, eftersom de flesta vet hur kriget slutade rent historiskt. Texten öppnar helt enkelt en dörr in i medvetandet hos de som upplevde de där skakiga dagarna från sina kammare, sittande vid radioapparaterna och insupande det senaste från dagstidningarnas rapporter. Det är, till exempel, svårt att föreställa sig upplevelsen av att för första gången konfronteras av de ohyggliga rapporterna från de befriade dödslägren, men Hirdman levandegör skickligt detta.

Charlotte Hirdman drabbas av känslor av vanmakt, ilska och förfäran över raderna i tidningen, gömmer senaste numret underst i högen för att inte barnen ska läsa om de ofattbara upptäckterna. I boken finns oerhört starka scener, som när general Patton finner sjuttio lik i ett läger i Ohrdruf och stryker ordet förbarmande i sin fransk-tyska parlör eller krigsreportern som kommer över en sångbok i en övergiven tysk skola med fruktansvärda sångtitlar som ”Låt judiskt blod spruta under knivarna” och ”Vi svävar upp i skyarna och dyker ner tills dess fienden är förintad”.

Nästan allt överskuggas av kriget men Yvonne Hirdman tecknar också en bredare bild av livet i Sverige 1945 genom tidningens ransoneringspräglade middagsrecept, låter sin mor förargas över redogörelser av tidens reaktionära politiska debatt om abortfrågan och fundera över relationsråd signerade Helena (som för övrigt var styvfarmor till Magdalena Ribbing). Charlotte tillåts också drömma sig bort till andra livssituationer med hjälp av de ofta kryptiska, kontaktsökande meddelandena i Personligt-sektionen. Greppet att utgå från tidningssidornas pränt bidrar för det mesta till ett animerat förmedlande av den tidens samhälle och ett sätt att få en ny synvinkel på en ofta skildrad del av historien. Jag får upp bilden av hur Yvonne Hirdman befinner sig i ett tidningsarkiv och närstuderar rullande mikrofilmer med ett foto av modern i fickan. En bok som denna kan ju också fungera som ett sätt att närma sig sin egen familjehistoria, speglad i världshistorien.