Finland firar 100 år som nation och böckerna liksom kulturprogrammen om vårt östra grannland väller över oss. I Sverige är gemeneman tämligen okunniga om Finlands dramatiska nutidshistoria. Kanske också tämligen ointresserade? När då Herman Lindqvist skriver en tämligen lättsam biografi om Mannerheim, Finlands stora legend, torde det gå att betrakta som en historieupplysande välgärning.

Denna digra biografi sträcker sig från Mannerheims födelse 1867, genom den relativt fattiga uppväxten i den finlandssvenska överklassen, till karriären i tsarens armé fram till flykten tillbaka till Finland undan den blodiga oktoberrevolutionen 1917. Här tar berättelsen oss vidare genom det finska inbördeskriget, där röda ställdes mot vita och där Mannerheim leder den vita armen. Detta krig är fortfarande en mycket omdiskuterad del av den finska historien. Den vita sidan vann kriget och många av de röda avrättades eller sattes i fångläger. Det tog lång tid att ena nationen och kanske är den här typen av händelse av ett sådant slag att ärren från den aldrig riktigt kan läkas? Detta skildrar Lindqvist på ett bra sätt i denna biografi.

När sedan andra världskriget bryter ut och Finland anfalls av Sovjet i det som numera kallas Vinterkriget var Mannerheim i slutet av sin karriär. Sjuttiotvå år gammal hade han precis lämnat in sin avskedsansökan på grund av meningsskiljaktigheter med politikerna som Mannerheim inte ansåg tog krigshoten från Sovjet på fullt allvar. Men när kriget bryter ut tar Mannerheim tillbaka sin avskedsansökan och blir krigsmaktens överbefälhavare.

Det är från detta krig som legenden om Mannerheim främst härstammar. Styrkeförhållandena mellan Finland och Sovjetunionen var enorma. Finland förlorade visserligen kriget men lyckas hålla emot en regelrätt invasion av landet trots att de förlorar stora arealer mark. Mannerheim skriver i sin dagorder vid krigsslutet den 14 mars 1940:

Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett er like som krigsmän. Jag är stolt över eder som om ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundran i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över rikemannens insats av liv och lem.

I den här texten ikläder sig Mannerheim på ett tydligt sätt rollen som landsfader. Och en landsfader kanske är vad ett land i krig längtar efter och behöver? Den 4 augusti 1940 svär Mannerheim eden som Finlands sjätte president. Då väntar ännu fortsättningskriget och den svåra balansakt då Finlands tar hjälp av Tyskland. Lindqvist skildrar i sin biografi bland annat Hitlers besök på Mannerheims sjuttiofemårsdag. Som en landsfader är Mannerheim också ihågkommen, om än en periodvis omdebatterad landsfader. För att öka förståelsen av den finska nutidshistorien som i hög grad och speglar och påverkar såväl Europas som Sveriges historia är detta en mycket intressant bok att läsa.