Recension

: Rapport från insidan
Rapport från insidan Paul Auster
2015
Albert Bonners Förlag
5/10

Ojämnt från Auster

Det är över trettio år sedan Paul Auster gav ut sin första bok med självbiografiska texter, The Invention of Solitude (på svenska som Att uppfinna ensamheten, 1992). Uppdraget han ger sig själv i den boken är att förstå vem hans far var innerst inne, i hög grad präglad av mordet på farfadern som Austers farmor anklagades för.

Sedan dess har det kommit flera böcker av Auster där han söker komma underfund med vem han själv var som barn och yngling och hur det format honom som människa, man och författare. Ungefär i den ordningen också. Senast gjorde han det i Winter Journal (Vinterdagbok, 2013) där han framför allt tar sin utgångspunkt i kroppen och dess upplevelser.

Nyutgivna Rapport från Insidan lanseras som en fristående tvillingbok till Vinterdagbok. Men istället för kroppen är det de inre upplevelserna som ska avhandlas.

Boken består av fyra sins emellan helt olika delar. I den första, som delar namn med boken, skriver Auster om sin barndom i New Jersey, hur olika upplevelser påverkar honom. Inte minst intresset för baseboll och film. Men också ett gryende medvetande om de ras- och klasskonflikter som blev allt mer påtagliga i det amerikanska samhället under 50- och 60-talet.

Den här delen är också den bästa. Han fångar den existentiella känslan av främlingskap inför världen med ett språk som (i Austers svenska husöversättare Ulla Roseens tappning) flyter fram som en obeveklig men stillsamt flödande flod.

Då och du kunde du utan synbar anledning plötsligt tappa kontakten med vem du var. Det var som om den varelse som bodde i din kropp hade förvandlats till en bedragare, eller rättare sagt till ingen alls, och medan du kände hur ditt jag sipprade ut ur dig gick du omkring i en känsla av häpen upplösning, osäker på om det var igår eller i morgon, osäker på om världen framför dig var verklig eller någon annans fantasiprodukt.

Barnet Paul Auster ger känslan av detta mentala flykttillstånd ett namn: ”förvirrad”. Ännu idag, när författaren närmar sig de sjuttio kan han med några års mellanrum känna detta tillstånd. Nu ser han det som en repetition av sin egen död, ett sätt att få reda på vad som sker med honom när han försvinner.

Auster skriver illusionslöst om sin olyckliga familjs upplösning som driver systern in i galenskap och han själv till ”en man som har tillbringat större delen av sitt liv med att sitta ensam i ett rum.” Se där en vacker beskrivning av vad en författare är!

Tyvärr tycker jag inte att resten av boken håller vad denna inledande essä lovar. Den nästa delen består av två längre resuméer av två filmer som gjorde stort intryck på den unge Paul: The Incredible Shrinking Man (I skräckens klor) från 1957 och I Am a Fugitive from a Chain Gang (Jag är en förrymd kedjefånge) 1932. Båda filmerna handlar om män som oförskyllt blir offer under otursamma omständigheter.

Referaten blir som ett slags noveller, fast utan gestaltning, och jag kan inte låta bli att tänka att de känns lite inslängda i boken utan att riktigt kunna motivera sin plats där.

Den tredje delen, Tidskapsel, består av brev som Auster i tjugoårsåldern skrev till sin blivande hustru, författaren Lydia Davis, företrädesvis från sin tid som student i Paris. Anspråken är inte så sällan ganska pretentiösa.

En gång ville jag leva med ryggen vänd mot samhället. Nu inser jag att det är omöjligt. Även samhället måste mötas – inte med kontemplationens renhet utan med avsikten att handla. Men handling som emanerar från en moralisk hållning skrämmer ofta folk … därför att den inte verkar ha en entydig överensstämmelse med sin avsikt.

Och här måste jag erkänna. Jag har läst alla Austers romaner och även om jag tycker att han ganska ofta upprepar sig vad gäller motiv och att han ibland skriver in sig i återvändsgränder som han inte riktigt kan ta sig ur med hedern i behåll så tror jag aldrig att jag har haft tråkigt när jag läst honom. Det har jag nu, när jag tvingas läsa den unge Austers brev. Visst, det kan vara intressant i sig att läsa om en ung mans sökande efter en identitet, men om nu den vuxne författaren är en utsökt stilist, varför läsa den yngre versionens mer valpiga texter? Nej, jag kan inte riktigt uppbåda tillräckligt med intresse.

Den sista delen består av bilder som tjänar som bokstavliga illustrationer till de tre essäerna. Bilder på basebollstjärnor, ur filmerna som refererats, platserna som Auster varit på, och så vidare.

Så för att avsluta: mitt intryck av boken är därför splittrat. Som en rapport från insidan hur det var att växa upp under 50- och 60-talet i USA i en till stora delar dysfunktionell familj bildar den inledande texten och bilderna som hör till den en intressant historia. Det hade räckt med den.

Tomas Eklund

Publicerad: 2015-05-05 00:00 / Uppdaterad: 2015-05-03 11:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6116

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?