Den amerikanske författaren Paul Auster slog igenom med sin New York-triologi på slutet av 1980-talet, och etablerade sig som en av de främsta amerikanska postmodernisterna. Hans nya bok är en av de där böckerna man fastnar för till följd av dess snygga omslag. På den svenska pocketversionens helrätta framsida finns en lite tanig hund med utstående ögon, iklädd en mössa och någon slags stickad kofta. Men även innehållet är värt en närmare bekantskap.

Huvudpersonen i boken är Mr Bones, en luggsliten hund, som lever med sin husse tillika vagabond och författare William Gurevitch Christmas. Det sista namnet har han tagit sig därför att han så till den grad tror på tomten att han dels har en bild av honom intatuerad och dels försöker hjälpa honom varje år. William är döende och söker efter den gamla lärarinna som upptäckte hans författarbegåvning, för att hon skall få hans livsverk och föra det vidare till världen efter hans död. Eller hans bortgång till Timbuktu, som han hellre kallar det. Att William skall dö är helt obegripligt för Mr Bones. Han tror att med största sannolikhet går världen under när hans husse försvinner. För honom har det aldrig existerat ett universum utan den slitne luffaren.

Berättelsen är främst Mr Bones berättelse: vi får följa världen som den ser ut från en halvmeter över marken och förstå den som en inte alltför klyftig hund uppfattar den. Samtidigt är Mr Bones oerhört mänsklig och svår att få annat än medkänsla med, vilket är Paul Austers poäng – att skriva om en hund i en värld där alltför många människor blir behandlade som hundar. Detta är förstås oerhört angeläget, men riskerar att bli bokens svaghet: den tenderar till att ha lite för hög Lassie-varning för att det skall bli riktigt trovärdigt och nära. William är en helt klart underbar karaktär som gått den hårda skolan och har en hel del att säga om livet, men tyvärr dyker det upp en del andra sidofigurer som är lite väl stereotypt skildrade: snälla barn, elaka barn, ansvarsfulla föräldrar, föräldrar som faller för Mr Bones charm, asiater som vill ha honom som restaurangmat och så vidare.

Paul Auster skriver på ett klart och direkt sätt, vilket gör bokens 175 sidor synnerligen lättlästa. Samtidigt har texten kvalitet och det finns en del sköna berättartekniska grepp, som när han låter Mr Bones uppleva två versioner av sin husses död. Först i en dröm och sedan i verkligheten.

Jag kan inte säga annat än att boken väcker en hel del tankar om vårt samhälle och då framför allt om de socialt utslagna. Men den har även ökat min empati för djur och fått mig att börja bemöta hundar och katter med lite mer respekt än tidigare. För skall man följa Austers linje så blir det enligt Fablernas värld, att ”djuren har också känslor”. Att dom har en hel del att säga oss om vänskap och trofasthet i en värld där även relationer tycks ha hamnat under snabbmatsmentaliteten.