Recension

: Lyckans land
Lyckans land Frank McCourt
2000
Albert Bonniers förlag
7/10

Inget klichéartat happy ending

Utgiven 2000
ISBN 9100571709
Sidor 452
Orginaltitel 'Tis
Översättare Thomas Preis

Om författaren

Frank McCourt föddes i USA men flyttade som ung pojke till Irland. När han fyllde nitton år begav han sig till USA igen. Idag är McCourt en pensionerad lärare. Han debuterade 1997 med ”Angela’s Ashes” (”Ängeln på sjunde trappsteget”, Bonniers 1998) som tilldelades Pulitzer-priset.”Tis,” uppföljaren, gavs ut 1999.

McCourt på Bonniers – Förlagets presentation av författaren.

Sök efter boken

McCourt blev med Ängeln på sjunde trappsteget hyllad av världens läsare för sin gestaltning av den fattiga irländska barndomen under det tidiga 1900-talet. En limerick, precis som staden den utspelade sig i, fylld med tvetydigheter och grovt innehåll, rytmiskt och poetiskt framställd med bottnar i såväl tragik som komik i en minst sagt originell förpackning. Med ett språk så målande och verkligt att man kände lukten av koleldarna, gavs prov på en lysande historieberättares förmåga att mitt i all denna bedrövelse se händelser med glimten i ögat med en storartad humor av genuin irländsk klass.

Med Lyckans land ger McCourt ännu ett prov på sitt författarskap; berättelsen fortsätter med hur Frank 19 år gammal beger sig till Amerika, bort från misären på Irland med målsättningen att bli en lyckad stomatolleende amerikan. Med samma skicklighet som i Ängeln, beskrivs de oupphörliga nya hinder som möter honom i alla möjliga och omöjliga sammanhang. McCourt beskriver händelser med hjälp av starka överdrifter och kontraster för att ge läsaren humoristiska poänger. Att lyckas i Amerika innebär att Frank måste ta jobben inga andra vill ha, om jobben överhuvudtaget erbjuds honom. I 1950-talets Amerika upplyser skyltar vid arbetsplatser att irländare, negrer och annan löst folk icke göre sig besvär. Frank tömmer askkoppar på Biltmore Hotel och blir senare inkallad till militärtjänstgöring i Tyskland, där han lär sig konsten att skriva maskin och träna hundar. Tillbaka i Amerika får han arbete i hamnen och förnekar konstant det alla säger till honom, att hålla sig till sin egen sort. På något märkligt sätt lyckas den inte speciellt talföre Frank prata sig till en utbildningsplats på New York University, där han fullföljer sina studier till lärare.

Det som kanske förvånar och förfärar läsare med hjärtat ömmande för den lille pojken i Limerick, vars försupne far levde rövare på bekostnad av familjen, är säkerligen den stundtals hårt drickande vuxne Frank. Flera är de mustiga porträtten av Franks och hans vänners rejäla fylleslag, kombinerade med baksmällor och precis som fadern, oförmågan att hålla sig till löften och sanningar.

Till skillnad från föregångaren, känns flera delar i Lyckans land mera som ett utkast, där händelser skisseras snarare än levandegörs på det målande sättet som karakteriserar Ängeln. I tämligen rask takt redogörs för giftermål, dotterns ankomst, lärarkarriär och skilsmässa, dock utan att missa humoristiska poänger. De typiska dragen av sorgsenhet och avund i en rytmisk och poetisk framställning syns tydligast i de tidigare kapitlen av Lyckans land. Genomgående i berättelsen finns väldigt lite av den imaginära styrkan som fanns i berättelsen om den lille pojken. Men är det magin i Ängeln som läsaren vill ha, vore detta att inte erkänna Franks utveckling. I Lyckans land möter man den vuxne Franks tankar och erfarenheter, speglade med den vuxnes världssyn. Kanske är det lättare att känna empati för en ung pojke än för en vuxen man, men Lyckans land måste ses ur sitt sammanhang, och i detta tar den vuxnes med- och motgångar överhanden från den empati som var en så tydlig brännpunkt i den första boken.

I inledningen till Ängeln skriver McCourt:

När jag ser tillbaka på min barndom förundrar det mig att jag alls klarade mig igenom den med livet i behåll. Det var naturligtvis en eländig barndom; en lycklig barndom är knappast värd något intresse.

Utifrån denna inställning till sitt författarskap är Lyckans land en lysande fortsättning, en fortsättning som knappast vore värd något intresse med ett typiskt amerikanskt klichéartat happy end. Den är en befriande mix av alla delar, där empati inte tillåts fullt svängrum, utan där utrymme ges till realiteten i en vuxen mans framgång och tillkortakommande.

Camilla Wennerström

Publicerad: 2000-10-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-10 22:16

Kategori: Recension | Recension: #2

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?