Toby är en lyckligt lottad ung man – det konstaterar han själv redan i romanens första mening – med ett PR-jobb han kan sköta lite som han vill, en alltigenom fantastisk och förstående flickvän, och det ståtliga godset Ivy House i släkten. Hans privilegiebubbla spräcks dock när han en natt blir brutalt misshandlad av inbrottstjuvar. Under sin konvalescens flyttar han in på Ivy House för att fungera som stöd och sällskap åt sin farbror Hugo, som drabbats av en obotlig hjärntumör. Övrig släkt kommer och går, det tycks ständigt stå en puttrande gryta på spisen, och det är vad berättelsen också gör: puttrar. Åtskilliga långsamma kapitel består antingen av Tobys ältande kring misshandeln eller av dialog mellan honom och kusinerna Susanna och Leon om hur de upplevde uppväxten på godset.

Först 200 sidor in – ganska exakt en tredjedel av bokens omfång – kommer så vändningen, när ett mänskligt kranium hittas inuti håligheten på en av godsets almar. Men den som tror att berättelsen äntligen kommer ta fart har väntat förgäves, för nu väntar åter hundratals sidor med Tobys idisslande av sin situation. Han försöker reda ut sin roll i mysteriet kring skallen, men efter misshandeln sviker minnet honom ständigt – eller förtränger han? Det framgår aldrig, vilket blir ett problem i förhållande till att Toby alltid kommer undan med allting. Gång på gång förfäras han av kusinernas vittnesmål från ungdomen och menar att de borde berättat för honom så hade han kunnat… ”Vi berättade. Du gjorde ingenting” är det ständiga svaret. Toby är en fullkomligt passiv figur som tillåts vara det utan konsekvenser, vilket gör honom ointressant. Fastän han misshandlas så svårt att han närapå dör känner jag ingen sympati för honom. Han är självupptagen och visar inget större engagemang för någon annan utom möjligtvis Hugo, som också är romanens enda sympatiska karaktär. Tobys flickvän Melissa hade kunnat utgöra ännu en sådan, men hon är för endimensionellt framställd – jag väntade i många sidor på att det skulle komma en vändning gällande ”en person som älskade allt som gjorde henne själv och omgivningen lyckliga”, men icke. Melissa går bara runt i sina färgglada klänningar och kommer överens med alla.

Jag har varit trogen Tana French-anhängare ända sedan hennes debut, främst tack vare hennes klassmedvetna blick på samhället. De romaner där det socioekonomiskas betydelse på människors livsval och möjligheter lyfts fram tydligast är mina favoriter. Brottsplats: Faithful Place har också en huvudperson som är svår att tycka om – den råa och cyniska Frank Mackey – men vars drag ändå går att förstå. I porträtteringen av Toby har French inte lyckats göra honom till en komplex, trovärdig person. Inte heller har hon som tidigare lyckats kombinera hög spänning med samhällskritik. Det svarta trädet handlar om en privilegierad familj som har svårt att prata ärligt med varandra. Thrillerinslaget är minimalt.

När gåtan i romanen slutligen förklaras sker det inte bit för bit, utan rakt upp och ner i en lång, närapå motståndslös dialog alltför många sidor in. Lösningen är svårköpt och historien berör mig inte trots att den på pappret är väldigt mörk. Förklaringen ligger delvis i att dialogen till stor del består av jargong; den känns inte innerlig vilket bidrar till att karaktärerna är svåra att bry sig om.

Jag hoppas att French återgår till att berätta om människor i samhällets lägre skick eftersom hon är betydligt bättre på att göra dem rättvisa. En gripande skildring av det djupt mänskliga saknas tyvärr i denna roman.