Huvudpersonen har precis gått ut gymnasiet i Söderköping. Nu väntar juristprogrammet i Lund och framtiden ligger vid hans fötter. När han flyttar in i ett litet rum i en central sekelskifteslägenhet som bebos av ett par killar i hans ålder – också studerande – känns det först för bra för att vara sant. Men det blir snabbt påtagligt att de kommer från helt olika världar. När Victor och Ludvig ska ha fest bjuds han förvisso in, med villkoret att han hjälper till med disken. “Hjälpa till att hålla det clean” visar sig vara kod för agera servis och städpersonal medan boysen festar.

Jag har hunnit läsa 123 sidor när jag slås av att jag inte vet vad huvudpersonen heter. Men det gör inget, för jag vet vad han tänker och hur han känner. Vad som får blodet i honom att pumpa.

Insikten om att juridik inte handlar om rätt och fel utan att lära sig behärska spelreglerna i ett system som ter sig allt mer ojämlikt får honom att börja tvivla. I ett försök att känna sig levande åker han till en demonstration i Malmö.  Där möter han för första gången Max, som iklädd rånarluva sprejar orden VI HAR REPEN OCH DOLKARNA på en vägg.

Kort efter deras första möte tar Max med honom hem till sig. Hon bor i en gammal villa tillsammans med en pensionerad professor och en handfull personer. Tillsammans utgör de en tight grupp med egna regler.

Ett förfallet, vackert gammal hus som andas mystik utgör en perfekt bohemisk kuliss till det sociala spel som pågår mellan vår huvudperson och gruppen. Poeter som Baudelaire och Muhammad Al-Maghut citeras och diskuteras. Noga utvalda fraser blir till hashtags på Instagram.

Huvudpersonen introduceras till en värld där radikal ärlighet och anarki är det enda som betyder något. Det nya sammanhanget är allt han tidigare saknat. Det är spännande, oförutsägbart och förtrollande. Han dras till dem som en nattfjäril till ljuset, väl medveten om att det inte är riskfritt. Det eskalerar och han finner sig snart i en situation där han tvingas ta snabba beslut – beslut som kan komma att förändra hela hans liv.

Jag tycker väldigt mycket om den här typen av spänningsromaner. De som kännetecknas av komplexa, välskrivna karaktärer och en genomgående stämning som liksom drar in en i berättelsen. Ett litet liv av Hanya Yanagihara, En hemlig plats av Tana French och Steglitsan av Donna Tartt är andra böcker som inger liknande känsla. Det är berättelser som låter en komma nära, där man får följa med och våndas, växa och mogna tätt intill karaktärerna.

Den här berättelsen är på många sätt högaktuell. I ett samhälle där klassklyftorna ökar i en aldrig tidigare skådad takt finns också ett växande missnöje. Det är en konst att väva in samhällskritik som på sätt och vis är sedelärande utan att för den skulle skriva läsaren på näsan. I Ett ärligt liv levererar Zander kritik mot systemet vi lever i, samtidigt som han gestaltar lockelsen i att leva utanför lagen utan att för den skull vara överdrivet romantiserande eller fördömande gentemot det ena eller det andra. På samma sätt är inramningen av prolog och epilog genial – det ger boken en självbiografisk touch som bidrar med ytterligare trovärdighet.

Ett ärligt liv är en intensivt relaterbar beskrivning av ungdomens tristess och längtan efter att få känna sig levande. Jakten på magi, på kickar, och samtidigt: ett uppvaknande från ungdomens naivitet och svartvita resonemang. Om att växa upp, bli sin egen, ta ut sin egen riktning – att ifrågasätta ordningen på vilken samhället är byggt och samtidigt se sprickorna i det som målas upp som utopi.