Recension

: Ett litet liv
Ett litet liv Hanya Yanagihara
2016
Albert Bonniers förlag
5/10

Kunde varit större

Utgiven 2016
ISBN 9789100158873
Sidor 732
Orginaltitel A Little Life
Översättare Niclas Nilsson

Om författaren

Hanya Yanagihara, född 1975, är journalist och författare bosatt i New York. Vid sidan av sitt författarskap är hon redaktör för New York Times Style Magazine. Ett litet liv är Hanya Yanagiharas andra roman och nominerades till National Book Award och Man Booker Prize.

Sök efter boken

Någon gång i ett vagt odefinierat Nyss (90-tal, kanske?) blir fyra tonårsgrabbar rumskompisar på ett prestigefyllt college. JD med sina konstnärsdrömmar, Malcolm som vill rita hus, tjejtjusaren Willem som lärt sig spela roller, och så Jude, som är två år yngre än alla andra, går med käpp och vägrar tala om sitt förflutna. Från den här Donna Tartt-liknande starten får vi sedan följa dem – och speciellt då Jude – i decennier framåt, genom universitetsstudier och professionella framgångar och förhållanden tills de i ett vagt odefinierat Snart (2020-tal? 2030-tal?) är medelålders män som borde ha fått ihop vuxenlivet. Men vem får ihop vuxenlivet nuförtiden? Speciellt om barndomen var överjävlig bortom alla mått?

Det är ett upplägg som öppnar för enorma möjligheter, speciellt över 730 sidor, och när jag först öppnar boken är jag snart 70 sidor in utan att knappt ha tittat upp; Yanagihara kan verkligen skriva, och med god hjälp av Niclas Nilsson är det en bok som det är ett nöje att försjunka i till en början. Men ju längre jag kommer desto tommare skramlar den. Kanske är det att de fyra huvudpersonerna (varav bara två egentligen får den sortens djup man kan kräva i en sån här tegelsten) är så väldigt perfekta, sådär lagom postrasifierade kinseyfluktuerande genier i sina respektive fält, fast med exakt definierade Tragiska BristerTM, att de känns för konstruerade. Kanske är det att världen runt om dem är så fattigt beskriven; trots att romanen sträcker sig över 50 år har den anmärkningsvärt lite att säga om världen den utspelar sig i, speciellt jämfört med andra post-allting-tegelstenar som Karen Tei Yamashitas I Hotel eller just Donna Tartts Steglitsan. Både samhället de lever i och de andra människor de lär känna reduceras till endimensionellt staffage. På så vis kunde man kanske säga att den är perfekt för 2010-talets USA (eller för allan del Sverige) – en roman som vill vara en perfekt imitation av en av alla dessa sorgliga Based On A True Story-berättelser som tröstar genom att få läsaren att tänka att jag i alla fall inte har det så illa i jämförelse, som upphöjer självupptagenheten och hemmablindheten till både dygd och konst.

Och direkt skäms jag att jag kallar det självupptagenhet när den förvisso påhittade centralkaraktären är en som gått igenom nog med alltför realistiska övergrepp och svek för att få tio Stephen King-karaktärer att bli vithåriga av skräck och bär på oerhörda komplex att komma över. Där har vi förstås titeln, och det är i genomlevandet av Judes yttre och inre ärr som Yanagihara verkligen kommer till sin rätt; hur mycket är ett ”litet” svårt skadat liv värt, hur det är att leva som eller med någon som bär på smärtor hen inte kan dela med sig av eller bara rycka upp sig från, alla de sätt det förstör och förgiftar allt även decennier senare? Det är inget jag vill snäsa bort, och även om jag någon gång har svårt att hålla tillbaka ett ”Men herregud, Hanya, lämna stackarn ifred nu” är det något vackert i hur hon gräver igenom det, och genom att låta läsaren gradvis upptäcka vad Jude varit med om och uppleva alltihop i detalj blir den där endimensionaliteten i resten av världen nästan en styrka; tro fan att Jude inte kan ge sina vänner mer djup än ”svarte Henry Young” och ”asiatiske Henry Young” när varje minut av hans liv är en kamp för att alls orka leva. Och ändå är ju Judes och Willems liv, från kompisar till vänner till älskande, ibland helt hjärtskärande.

Men näej, det räcker inte för att uppväga resten, och sista 150 sidorna sträckläser jag mest för att bara bli klar och få läsa något annat. Vilket är synd, för Ett litet liv kunde haft mycket att erbjuda om den inte vore för fast i sin egen spegelbild. Vilket väl åtminstone gör den till ett tematiskt snyggt misslyckande.

Björn Waller

Publicerad: 2017-01-19 00:00 / Uppdaterad: 2017-01-17 17:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6823

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?