Jag läste en hel del tegelstenar i år. F’låt, i fjol är det ju nu. Knausgård, Tartt, Yamashita, Aleksijevitj, Pynchon, Adichie, Mantel… Stora, genomtänkta, episka, allomfattande berättelser som vill hitta människans plats i en alltmer komplicerad värld. Allt detta medan jag, som alla, försöker balansera ett liv minst lika komplicerat och stressigt … OK, kanske inte fullt så komplicerat som en del romanfigurers, guskelov. I-landsproblem och allt det där. Tänk på de svältande barnen i Indien.

Och så då mot slutet den här, en liten 60-sidors filosofisk essä som känns som om den vill kasta ett om inte nytt, så i alla fall tydligare ljus på alltihop.

Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression. Multitasking är mycket vanlig bland djur som lever i vilt tillstånd. Det är en uppmärksamhetsteknik som är oundgänglig för att överleva i vildmarken.

Det som man ibland lite föraktfullt kallar i-landsproblem (vilket är ett jävla dumt uttryck till att börja med), utbrändhet, depression, ADHD, allt det där, är inte något mindre än ett rejält paradigmskifte, menar Han. Vi har gått från ett disciplinärt samhälle där första budet är ”Du får inte” till ett där det första budet är ”Yes, we can!” … men vi behandlar fortfarande problemen som om de är något som drabbar oss utifrån, resultatet av en främmande negativ influens, snarare än vår egen oförmåga att sovra. Vi lever i en konstant positiv stimulans, som en svältande människa som får obegränsat med bacon och äter ihjäl sig. När imperativet blir att kunna göra allt blir resultatet att vi drabbas av en förlamning som leder till att ”inte kunna”. Vi blir irriterade i stället för arga. Vi har glömt hur man har tråkigt och blir bara utmattade i stället. Vi har glömt hur man väljer att inte göra.

I dag lever vi i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid. (…) Trots sin enorma beräkningskapacitet är datorn dum, eftersom den saknar förmågan att tveka.

Meningen här är inte att lyfta fram Trötthetssamhället som någon ny självhjälpsbibel, för det vill den verkligen inte vara – om den ville det skulle den lägga betydligt mindre tid på att argumentera med andra tänkare som Han tar för givet att man läst, även om hans parallell till Melvilles Bartleby är smått lysande. (Och dessutom skulle Han säkert påpeka att den här besattheten av självförbättring är ytterligare en besatthet vi hittat på för att fylla varje minut av våra bekväma liv hellre än att ha tråkigt.) Men det är en sådan där kort liten skrift som du kan bläddra igenom på en timme och sedan fundera över i veckor.

Vi har slumpmässigt valt ut idag, ca 10 dagar efter vintersolståndet, till den första dagen på ett nytt år. Nystart, nyårslöften, oändliga kanaler med backhoppning och Ivanhoe att välja mellan. Nya krav att lägga på sig. Se det som det det är i stället: en dag att inte. Inget du gör idag räknas ändå.