Det har gått snart två veckor sedan jag läste ut Solenoid, och det finns bitar av den jag inte är helt säker på om jag faktiskt läste eller om jag bara drömde dem efter att ha läst boken. Å andra sidan minns jag (tror jag mig minnas) att det kändes likadant under de tre veckor […][...]

…Puh. Det känns som om jag sprungit världens argaste nattmara och älskat varje svidande steg. När jag hör att Marlon James själv kallat detta ”en afrikansk Game of Thrones” vill jag tro att det är en ironisk blinkning åt förlagets marknadsavdelning. Inte för att dissa GRRM, och om det får fler att läsa den så […][...]

Ni vet känslan när man är en Riktig Författare (som etablerat av den utmärkta debuten Den tid då ljuset avtar) men vill skriva något som bara pekar på allt man stör sig på i dagens samhälle? Vad gör man? Jo, man skriver förstås Sajens Ficktion! Det är ju inte en genre som någon med verklig […][...]

I morgon fyller Thomas Pynchon 79 år. Det har gått nästan exakt 50 år sedan genombrottet med kultklassikern The Crying of Lot 49. Han har nobelpristippats sedan den vansinniga världskrigstegelstenen Gravity’s Rainbow (1973). Och hans senaste bok är … en cyberthriller som utspelar sig runt terrordåden 11 september 2001? Va? Det är som om han […][...]

VARGEN OCH DE ANDRA DJUREN
Det var en gång en varg som alla andra.
En dag blev han kung och såg att hans vilja var lag
och att alla böjde sig för hans vargaröst.
Då kallade han alla djuren till rådslag under ett grönskande träd
och tog högstämt till orda:
»I skogen råder laglöshet! I alla buskar och snår
har jag inte funnit annat än försyndelser,
dumhet, lättja och övergrepp,
med ett ord ingenting att yvas över.
Hur ska då skogarnas talrika folk kunna blomstra
med en sorglig ordning som denna?
Hör nu vad jag säger,
det är ord som ni måste instämma i.
Se på den varelse som kallas mänskan
hon som alltid går på två ben.
Ser ni vilken kraft
hon har i allt hon gör?
Inte ens naturen själv rår på henne,
varken vattnet eller elden står henne emot.
Lyckan ler mot henne i allt hon företar sig.
Låt oss därför ta mänskan till förebild
och allesammans, från lejonet till haren,
nu och allt framgent gå på våra bakben.
Jag har talat! Från och med nu ska vi bli dugliga
och aldrig mera gå på alla fyra!«

»Bravo, bravo, eders höghet! Vilket upphöjt sinne!
ropade alla djuren
som stod samlade under trädet.
De jublade och applåderade
och gav sig sedan av
på bakbenen
och försökte sätta tassar och klövar i sidan.

Men hur det nu var kom det hela att halta
för sen en tid var djurrikets skattkammare tom.
Många huvuden hade rullat
men alla såg
att djuren gick på onaturligt vis,
att leoparder, hjortar och harar snubblade fram.
Och om någon satte ner en tredje fot
att stödja sig på för att inte falla,
blev han genast gripen
och slagen i bojor.

När de fjäskiga rådsherrarna vildsvinen kom,
vågade de ändå inte dölja tillståndet i skogen,
och sa till den inbilske vargkungen
som stod där på fyra ben
och lyssnade värdigt
att allt var värre än förut.
Då hångrinade vargen mot dem
och sa med sin grymmaste min:
»Förstår ni inte att det gäller principen?
Jag vill inte höra mer. Mitt folk är vida överlägset
dem som går på fyra ben, både värdigare och ädlare.
Om någonting haltar
här och var kan jag rätta till det.
Alltså kungör jag i dag att alla från och med nu
bara får gå på ett ben!«

I vanmakt ser vi ofta sådant ske:
Mången skog vissnar och dör för principens skull.

Jonathan Lethem är en författare som inte är rädd för att skriva böcker som vid ett ytligt betraktande kan förefalla väldigt olika. Från traditionell science fiction i Amnesia moon och Girl in landscape, till realism med fantastiska inslag i Chronic city och vidare till hederlig kött- och potatisrealism som i den nyöversatta En trädgård för […][...]

Någonstans djupt in i en skog i det lapptäcke av småriken som en gång kallades ”Ryssland” står tre statyer (för naturligtvis måste det alltid finnas statyer efter stora män). Han med mustaschen, som störtade Tsarryssland via revolution; han med födelsemärket, som störtade Sovjet via demokratisering; och han utan haka som en gång för alla gjorde […][...]

Att även Thomas Pynchons debutroman V. från 1963 nu finns på svenska i sprudlande explosiv översättning av Hans-Jacob Nilsson är naturligtvis berömvärt av Albert Bonniers Förlag. Pynchon, ständigt nobelpristippad som postmodernistisk portalgestalt, är otvivelaktigt en av den amerikanska efterkrigstidens viktigaste författare. Och det har inget att göra med den närmast mytologiskt medieskygge Pynchons kurragömmalekar med […][...]

”Punk är trevligt, jazz är farligt,” var det någon som sa. Det ligger något i det. Punken, hur tyken den än blir, går ofta ut på att gå emot strömmen, medan jazzen dansar runt den. Punken, med sina standardackord, målar i chockerande färger innanför linjerna; jazzen kliver utanför dem. Punken är revolutionär, jazzen är subversiv. […][...]

Jag läste en hel del tegelstenar i år. F’låt, i fjol är det ju nu. Knausgård, Tartt, Yamashita, Aleksijevitj, Pynchon, Adichie, Mantel… Stora, genomtänkta, episka, allomfattande berättelser som vill hitta människans plats i en alltmer komplicerad värld. Allt detta medan jag, som alla, försöker balansera ett liv minst lika komplicerat och stressigt … OK, kanske […][...]