Recension

: V.
V. Thomas Pynchon
2014
Albert Bonniers Förlag
7/10

Jakten på den försvunna V

Utgiven 2014
ISBN 9789100123604
Sidor 486
Orginaltitel V.
Översättare Hans-Jacob Nilsson
Först utgiven 1963

Om författaren

Thomas Pynchon är född 1937 i New York. Han debuterade 1963 med romanen V. och för sedan dess en tillbakadragen och mytomspunnen tillvaro med långa pauser mellan de mångsidiga tegelstenarna.

På svenska finns, förutom V., novellsamlingen Steg för steg (1985) och romanerna Buden på nummer 49 (1967), Vineland (1992), Gravitationens regnbåge (1996), Mason & Dixon (2001), Inneboende brist (2011) och Mot dagen (2012)

Sök efter boken

Att även Thomas Pynchons debutroman V. från 1963 nu finns på svenska i sprudlande explosiv översättning av Hans-Jacob Nilsson är naturligtvis berömvärt av Albert Bonniers Förlag.

Pynchon, ständigt nobelpristippad som postmodernistisk portalgestalt, är otvivelaktigt en av den amerikanska efterkrigstidens viktigaste författare. Och det har inget att göra med den närmast mytologiskt medieskygge Pynchons kurragömmalekar med såväl journalister som fans.

De som läst Pynchon tidigare kommer att känna igen sig för det mesta som utmärker de senare böckerna finns ju redan här i debuten: den bångstyriga vindlande ploten med mängder av bifigurer som gör entré, försvinner och ibland återkommer några hundra sidor senare, de osannolika personnamnen som Pig Bodine och Benny Profane, sångtexterna (man kan alltid räkna med att ett antal Pynchon-karaktärer vid något tillfälle brister ut i sång), och den allestädes närvarande paranoian över att det någonstans i bakgrunden finns starka krafter, en konspiration, i rörelse.

Egentligen är det två romaner vi får för priset av en. Vi har dels en ganska traditionell beat-roman i Jack Kerouac-stil som handlar om Helgalna gängets (”the Whole Sick Crew”) framfart på den amerikanska östkusten i mitten av femtiotalet, dels de historiska vinjetter som beskriver sökandet efter den mystiska V som dyker upp vid olika tillfällen genom historien: Alexandria och Florens på 1890-talet, Paris 1913, Sydvästafrika 1922 och vid tyskarnas bombning av Valletta under andra världskriget.

Vem eller vad är då denna ”V”? Ogripbar och närmast metafysisk ikläder hon sig olika roller genom romanen. Till exempel som Victoria Wren i Alexandria eller Vera Meroving i det tyskkontrollerade Sydvästafrika. Hon kan även omfatta det mystiska landet Vheissu och kanske till och med vara råttan Veronica i New Yorks kloaksystem?

Är V i själva verket Envar, varje människa, som vid olika nyckelpunkter i världshistorien har att göra moraliska val? Eller ska V läsas som historien i sig? Pynchon är inte särskilt tydlig på den punkten och tur är väl det. Den gemensamma nämnaren vid de flesta av dessa tillfällen tycks dock vara att det mänskliga (och framför allt manliga) våldet har eskalerat, ibland över alla gränser.

Det sägs att de två olika historierna konvergerar mot varandra, likt ett V, för att till sist förenas. Det kan man väl i någon mening säga, men jag kan inte påstå att jag finner den konstruktionen särskilt övertygande. Det är mer vildvuxet än elegant om man säger så, och saknar till stora delar den charm och berättarglädje som krävs för att riktigt dra hem lasset. Det är i viss mån kanske en orättvis iakttagelse. Även om det är en roman av vad som närmast kan beskrivas som en levande ikon (jag förutsätter att han trots hemlighetsfullheten fortfarande lever) så är det ändå en debutroman skriven av en ung man på några och tjugo vi har att göra med.

Beat-historien har sina ögonblick, särskilt i de delar som beskriver jakten på alligatorer i New Yorks kloaker, baserad på urbana legender från 30-talet, men är till stora delar ganska långrandig och känns daterad.

Det är snarare i några av de historiska avsnitten som det verkligen lyser till. Språket som annars tidvis, både i original och i översättning, är en smula yxigt får här en helt annan lyster. Det är som att när (över)våldet ska skildras, särskilt i kapitlet från Sydvästafrika, så kan Pynchon här inte längre hålla sin ironiska distans utan lyckas verkligen förmedla sin avsky och vrede inför människans likgiltighet och hennes vid olika tillfällen närmast slentrianmässiga rasism och våldsamhet.

En särskild eloge vill jag ge till Edvard Derkert för det vackra och gåtfulla omslaget. Det föreställer Botticellis målning Venus födelse men med Venus (ännu en inkarnation av V?) borttagen. Hon saknas på omslaget men liksom romanens V så finns hon ändå där någonstans (till exempel kvar i originalet) och verkar utan att synas.

Tomas Eklund

Publicerad: 2015-01-25 00:00 / Uppdaterad: 2015-01-20 12:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6004

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?