"Now single up all lines!"

Den första raden i "Against The Day" låter som ett kommando inför en strid, eller som en bandledare som peppar sin orkester inför en helt ny låt. Men det är luftskeppet Inconvenience som ska lyfta, bemannat av fem evigt unga pojkbokshjältar (Jules Verne möter "Star Trek") som ska ut och göra det sena 1800-talet bättre med sin tekniska överlägsenhet och goda ideal. Människan har precis erövrat den tredje dimensionen i sina zeppelinare, och nu har turen kommit till den fjärde: tiden själv ska koloniseras, utnyttjas, ändras.

Men den där bandledaren heter Thomas Pynchon, litteraturens svar på en frijazzsaxofonist med ADHD (Anarkistisk Dekonstruktion i High Def), och våra stackars hjältar hinner inte många sidor förrän de där linorna börjar tvinna upp sig och musiken spårar ut åt alla håll och kanter. Pojkboksäventyret glider över i en Steinbeck-på-syra-aktig proletärroman, som blir till en historia om terrorism i vilda västern, som snuddar vid både Lovecraftsk skräck och HG Wellsk tidsresa innan den blir en europeisk spionroman, en bisexuell porrnovell, ett kodknäckarmysterium, en mattelektion och en besk satir över 1900-talets framstegshets… allt naturligtvis samtidigt, på kors och tvärs med sig självt, galghumoristisk där den borde vara allvarlig och gravallvarlig när den är som mest bisarr. Pynchon har inte tillbringat de nio åren sedan "Mason och Dixon" med att lata sig; att kalla det här enorma romanbygget "komplext" kan vara århundradets understatement.

Pynchon är den slutgiltige postmoderne galenpannan; mer besatt av slumpen än Auster, mer påläst än Eco och med fler gästartister (från Bela Lugosi till Elmer Fudd), ordvitsar och sångnummer än en hel säsong Simpsons. Men där Auster använder slumpen som undantaget till den välordnade världen är Pynchons värld byggd på slumper och kaos. Där Eco föreläser måste Pynchonläsaren klara sig själv; kan du inget om avancerad matematik, Balkans historia eller majonnästillverkning får du väl slå upp det (i PynchonWiki här till vänster t ex). I "Against the Day" har han en 1085 sidor lång roman så hårt koncentrerad att här knappt finns en onödig bokstav, så full av utvikningar på temat och sammanknutna bihandlingar att den ofta känns mer som ett tvärsnitt av varje tänkbar roman än en enda. Hypertext.

Den må utspela sig under 30 år runt förra sekelskiftet, men "Against the Day" är definitivt en roman för 2000-talet. Mer än någonsin känns Pynchons anakronismer – dataspel, TV-serier, Tjernobyl, krig om något värdefullt under Asiens öknar – som något meningsfullt. "Against the Day" utspelar sig i en alternativ värld i rät vinkel mot våran, en vinkel där det då och då finns saker vi inte kan se, händelser till synes utanför vår kontroll. (En tesserakt: en tredimensionell återgivning av en fyrdimensionell figur – tänk dig att försöka förklara tre dimensioner för en tecknad figur.) Varje gång de tekniska framstegens ljus träffar en yta reflekteras det åt två håll, det finns alltid minst två vägar att gå, två lösningar på alla situationer, två sidor av varje människa – och båda är möjliga.

When you come to a fork in the road, take it.

Jag ska inte försöka lura i er att detta är lätt läsning; Pynchon kräver odelad koncentration i över tusen sidor, på ett språk som precis som riktigt galen jazz kan ge en huvudvärk i ena sekunden och få en att vilja dansa tills man bryter benen i nästa, där temat tas om av en musiker samtidigt som en annan drar iväg in i något helt nytt och de andra nätt och jämnt lyckas haka på eller överrösta honom… och under tiden svävar de naivt hoppfulla ballongpojkarna in och ut ur berättelsen som en trallig tweepoplåt. Det är tungt, det är vansinnigt, det är rent fysiskt uttröttande; men det är också ett av de roligaste sätten som finns att utmana sin hjärna och fantasi på.

Om detta är Pynchons sista roman (han kan ta 10-15 år på sig att sätta ihop sina böcker) är det väldigt trist, men också ett logiskt avslut på ett fantastiskt författarskap – det känns rentav som om han här tydligare än någonsin visar vad det är han alltid velat åstadkomma. Inte bara att hålla upp en satirisk narrspegel mot verkligheten, utan kliva in i den där spegeln och utforska den förvridna bilden med sina skuggor, knasiga proportioner och bakvända orsaksförhållanden för att försöka nysta upp varför världen är som den är. Lista alla sätt vi människor i vår jakt på en bättre värld bara lyckas skapa värre system för förtryck, alla krig vi startar, alla uppfinningar som tar livet av oss och vår planet… och ändå på något vis tro på det vi trodde på trots allt, våga hoppas på en vändning, våga stå vid sidan av och skratta hela eländet rakt upp i ansiktet. Och jam, jam, jam all night long.