Förmodligen vet de flesta vem Maria Carlshamre är numera, om inte annat kan man friska upp minnet genom att säga något om "EU-parlamentarikern som bytte från Fp till F!".
Det här är en sorts självbiografi, men den behandlar bara några år i Maria Carlshamres liv. Eftersom hon är på omslaget, finns ingen separat författarbild i boken, men man förstår vem det handlar om.

Titeln däremot gör att man som läsare leds in på ett spår som inte håller hela vägen fram. När jag började läsa, trodde jag därför att den enbart skulle handla om hur författaren gått från misshandlad hustru till fri och klokare kvinna, men den har mer än så i bagaget. Författarens yngste sons autism och vad det innebar, i fråga om krångel som EU-parlamentariker utan livspartner, får några kapitel och dessutom behandlar boken hur författaren kände sig de sista åren av dess tillkomst: från 2004, när hon blev inröstad i EU-parlamentet, till våren 2006 när hon slutar skriva på boken och är engagerad i F!. Hon skulle ha gjort läsarna en stor tjänst om hon antingen hade skrivit tre olika böcker, eller åtminstone hade delat in boken i tre tydliga delar och avslutat varje del för sig, eller än hellre: strukit vissa delar.

Hon skriver ofta engagerande; hennes berättelse om livet från lycklig, nykär tv-journalist till hunsad, slagen kvinna med uselt immunförsvar är mycket bra, välskriven och man kan riktigt se för sig (även om man inte vill) hur det går till. Om biografier är det bästa man vet, så är boken också bra, det är onekligen en beskrivning av en period i författarens liv. Hon har med såväl tråkig statistik som översvallande känslor, vilket är en kombination som kan göra en bok mer intressant än om den bara har det ena. De korta meningarna i början försvinner snart för normal meningsbyggnad, vilket fick mig att pusta ut. Sannolikt vill hon skapa någon känsla av besvär genom de korta meningarna, men insåg att det räcker med chockeffekten i början.

Efterordet avslutas med en önskan att författaren ska kunna göra skillnad i åtminstone någons liv; om så bara en enda kan bryta med ett liv i misshandel så har boken ett berättigande. Jag är inte helt säker på att den kan det. Författaren har ändå en relativt privilegierad samhällsposition, hon har kunnat frilansa och lika gärna jobba i Belgien som i Stockholm eller på landet, liksom såväl syskon som vänner som stöttat henne och försökt hjälpa under tiden. Kvinnor som inte har en liknande livssituation som Maria Carlshamre har inte mycket konkret hjälp att få om att ta sig ur destruktiva förhållanden från just denna bok. Hon ger en bild av misshandelsproblematik i allmänhet, men inga handfasta råd som kan gälla för kvinnor som lever under andra förhållanden. Det är säkert olika från person till person, men vi får inga andra exempel på kvinnor som har kommit bort från destruktivitet av det här slaget än Carlshamre själv.

Kapitlen när hon berättar om sonen och hans utvecklade autism känns mer distanserade; det märks att hon inte vill lämna ut honom, eftersom han fortfarande är ung. Hon har en märklig vana att namnge vissa personer i boken, men inte andra; i kapitlen om sonens handikapp namnges en läkare som inte tror henne, liksom några som hjälper henne ordna skola nere i Belgien. De namnen kunde gott ha strukits.
Även i dessa delar känns det som att hon som framåt, driftig kvinna kanske kan vara förebild åt andra med samma förutsättningar, men kanske inte för någon med andra grunder att stå på.

Flera gånger, när det inte handlar om just misshandelsproblematiken, så blir det ointressant och jag får inget behov av att läsa vidare.
De sista kapitlen om hur hon behandlades av vissa personer inom Folkpartiet och hur hon gick över till Feministiskt initiativ känns mest malplacerade och som ett ofärdigt kapitel i hennes liv som lika gärna kunde ha strukits från en bok med denna titel. Här vill hon återigen namnge framför allt dem hon tycker behandlar henne illa i Fp. Att vissa personer i boken inte blir namngivna på grund av risken att hon stäms för förtal kan man förstå, det finns ju två sidor av de flesta konflikter, men varför då ha med några namn alls?

Som helhet är boken för ofokuserad, så läsaren vet inte vart den ska vända sig, riktigt, och är man totalt ointresserad av vem som gjorde vad i spelen inom Folkpartiet, då kan man istället läsa någon annan bok skriven av f.d. misshandlade kvinnor.