2009 var ett udda år för gamla gubbar. Clint Eastwood släppte en film där den ormögde gamle revolvermannen vinner genom att göra patron ur, Bob Dylan släppte en platta med mysiga, godmodiga och ganska banala kärlekssånger, och Thomas Pynchon har skrivit en roman som är… ja, tammefan, linjär. Vad är det som hänt egentligen? Är det nåt i vattnet därborta i Californien?

När Inherent Vice börjar är det i alla fall något i luften. Det är 1970, hippie-eran efter Altamont, och Los Angeles är så långt ifrån love peace and understanding man kan komma. Drogerna har blivit hårdare, paranoian djupare, och våldet och Richard Nixon finns överallt. Om V och Against The Day lånade soundet från Ornette Coleman och The Crying Of Lot 49 från Beatles, så är det här Pynchons After The Gold Rush eller Blue; den pårökta men ändå bistert nyktra morgonen efter, då man inser att drömmen dog och det enda som återstod var att fly upp i bergen och bygga sin egen frihet. Här har alla antingen sålt ut, bränt ut, eller flytt ut till den allt smalare strandremsan där man kan ge sig ut på brädan och jaga rent mytiska vågor allt längre ut till havs. (Omslaget visar en likbil som byggts om till surfmobil, med Beach Boys-frasen ”endless summer” utbytt mot ”eternal summer”. Till det eviga paradiset kommer man först efter döden.)

Eller ja, där börjar den i alla fall, precis som Against The Day slutade; att våga stå vid sidan av och skratta hela eländet rakt upp i ansiktet skrev jag om den för ett par år sedan. Men det var Bush-eran det, och hur mycket Pynchon än gillar att lägga sina historier i det förgångna är de alltid skrivna för en samtida publik och om den förra, vansinnigt spretande tegelstenen var en taktisk reträtt, ett outsidermanifest, har han nu grupperat om och ska på offensiven.

Linjär, sa jag; för första gången sedan Lot 49 lämnar här Pynchon de där galet komplexa/röriga handlingarna från sina stora tegelstensromaner och skriver något som på ytan ser ut som en rak, enkel, hårdkokt deckare; Hammett via Jerry Garcia. Vår hjälte heter Doc Sportello, en klassisk LA-privatdeckare komplett med nedgånget kontor, femmes fatales bakom varje cigarett, pistol i ankelhölster och ett minst sagt komplicerat förhållande till den lokala polisen. Men samtidigt är han så långt från Spade och Marlowe man kan komma; inte bara det att han som den långhåriga, sandalklädde hippie han är vandrar runt i en konstant dimma av gräs och syra, men också i det att han är något så sällsynt i en hårdkokt deckare som en otvetydigt god människa. Han bryr sig, och det krossar hans hjärta att se när de stora krossar de små som grävde sin egen grav av naivitet och beroende. En dag dyker en gammal flamma upp (förstås, det gör de i såna här historier) och ber om hans hjälp i en komplicerad affär hon hamnat i med en gift man med mäktiga kontakter. När hon sedan försivnner måste han (förstås, det gör man i såna här historier) undersöka vad som hänt, och snart är han (förstås, det blir man i såna här historier) involverad i en härva med knarkhandel, prostitution, politik och mord som kan gå hela vägen upp till guvernör Reagan. Kanske. Han är ju trots allt i en Pynchonroman, och där lever ju alla konstant i medvetenheten att de närsomhelst kan påstå att du bara är paranoid.

”I’d be very surprised if they weren’t connected,” Vehi said.
”That’s because you think everything is connected,” Sortilège said.

Och hur linjär själva historien än är så är Pynchon fortfarande Pynchon, och hans språk fullt av dubbeltydigheter, helt och halvt uttalade referenser och ordvitsar om bär sina egna historier med sig. Bland många andra passningar – filmer, tv-serier, musik, litteratur – skymtar här både vampyrer, varulvar och zombies precis i utkanten av historien; de är inte verkliga, överhuvudtaget är Sportello inte alltid helt säker på vad som är verkligt, men tonen slås fast: det finns monster i den här världen, faror som kan ta den som är oförsiktig. Men monster kan besegras. Släpar man ut vampyrer i solskenet dör de.

Om jag är lite kluven till boken är det möjligen mer mitt eget fel än Pynchons. Jag är, ärligt talat, dödstrött på deckare, på idén att en bra detektiv kan hitta svar på allt; det är ju frågorna som är intressanta, inte svaren. Och då och då är han lite för bekväm i deckarklichéerna, i att gå i andras sandalspår i stället för tvärs över dem. Men som Pynchonfan får man ändå mycket av det man lärt sig förvänta sig av hans böcker, bara i mer koncentrerad och lättsmält form; samma humor, laterala krumsprång, röntgensolglasögon med karnevalsspegelglas, och han gör en poäng av detektivformen. När Doc får veta att snart kommer datorer att kunna svara på alla hans frågor på några sekunder utan jobbig analys känns det nästan som det största monstret av alla; mysteriets död, dialektikens död, mångfaldens, drömmens och alternativens död är det mord Pynchon skickar sin deckare att lösa. Det är där Pynchon blir något mer än bara ytterligare en nostalgiker, där han liksom Clint och Bob utnyttjar sin egen myt till att etablera att detta inte är en längtan tillbaka utan en väg framåt.

”Inherent vice” är en försäkringsterm; det används för att beteckna fraktgods som inte kan förväntas komma fram i perfekt skick, saker som har i sin natur att själva försöket att göra något med dem automatiskt innebär att en del av dem misslyckas. Eller i överförd mening att varje dröm innehåller mardrömmar, att all kommunikation leder till missförstånd, att varje saxofonsolo förstör munstycket. Inherent Vice är en sorgesång över en era, men också en nyetablering av den, en påminnelse att allting får en andra chans.

Bland surfarna på Pynchons strand går rykten om en gigantisk våg som ibland fortfarande ses ute till havs; det sägs att den orsakas av Lemurien, Stilla Havets motpart till Atlantis, en dröm som var en gång och kan vara igen. Och Doc Sportello må vara på väg in i Nixons och Reagans ålder, men dimman över Los Angeles måste lätta någon gång.