Doktor Glas? Igen? Vi har Hjalmar Söderbergs fantastiska original, vi har Bengt Olssons finstämda Gregorius och härom året kom Bjarne Moelvs Helgas offer som djupgående granskar den mystiska och kanske inte helt igenom sympatiska Helga. Thorsten Flinck gjorde ju romanen till sin på flera sätt genom sin enmansföreställning Doktor Flinck för några år sedan.

Och nu Kerstin Ekmans bidrag. Ungefär samtidigt som jag läste Mordets praktik publicerades i DN ett manifest där de underskrivande bland annat förband sig att låta litterära personer vara ifred, och inte ge sig på att blanda in dem i nya romaner. Det är lätt att förstå lockelsen att fortsätta skriva om en litterär karaktär. Fan fiction är en stor genre, ja, på internet iallafall. Star Wars och Buffy the Vampire Slayer är några exempel på hur hårt misshandlade älskade karaktärer kan bli av detta.

Även Jane Austen har varit drabbad, Emma Tennant har skrivit flera sequels till några av Austens mest berömda verk, och på fansidan Republic of Permberly finns en hel avdelning som bara behandlar fan fiction, eller ja, där vill man kalla det för prequels och sequels. När det gäller Jane Austen utkom ju nyligen Seth Grahame-Smiths version av kärlekshistorien mellan Elizabeth och Mr Darcy- Pride And Prejudice and Zombies. Ekmans bidrag är av ett lite annat slag.

Ekmans huvudperson anser sig vara inspirationen till doktor Glas och försöker på olika sätt närma sig Söderberg för att få bekräftelse, inte bara på detta, utan bekräftelse som person. Söderberg är för honom en symbol för den gemenskap, den värld han inte anser sig ha tillgång till. Han odlar sin mancrush på samma sätt som han odlar sin mustasch, ytterst medvetet och för läsaren en smula obehagligt.

Fylld av skam över sin bakgrund och sin familjehistoria läser han till läkare och kommer sedan till Stockholm. Då han inte har några kontakter och inte heller något självförtroende börjar han i stadens tjänst, med att inspektera prostituerade. Pontus Revinge är rädd. Omvärlden och han själv fyller honom med en förlamande rädsla. Genom en rad moraliskt tvivelaktiga handlingar finner han sig själv vara ägare till en läkarpraktik och gift med en rik änka. Han skriver ut lugnande och olika typer av narkotika till överklassdamer med hysteriska tendenser – junkies, kan man också kalla dem. Och se klara paralleller till nutidens överförskrivning av allt för att undvika obehag.

Instängd i sig själv, i sin skam och sina manier är han inte någon idealisk äkta man. Han betraktar hustrun med förakt och finner henne pinsam och smaklös.

Revinge förföljer Söderberg, övertygad om att det var hans ingripande som fick författaren att skriva sin stora roman om, och till, Revinge. Han är den ideale läsaren, han är ursprunget. Framtidens människa, kallar han sig själv. Min drift är vilja.

Dofter, lukter, odörer. Andra människor är smuts, de stinker, de är oanständiga. Från den plattformen kan man egentligen bara agera på ett sätt. Kvinnornas frigörelse är obegriplig. Världen är uppdelad i olika beståndsdelar som läggs i lådor, lådorna skjuts in under sängen och rummet låses. Revinges person är en storslagen skildring av vad det innebär att vara fången i sin egen hjärna, i sin egen paranoia och rädsla.