Självklart trillar jag in på Café Barbro lite för sent och med andan i halsen. Jag skyller på att det är för mycket festivalyra människor överallt som går för sakta och stannar till vid alla langos- och lakritsremsstånd som tagit över staden. Eller på att det är pyntade lyktstolpar och karuseller och för många scener med för många artister att titta på, att det inte finns tid för allt jag vill göra. Men jag håller med Hannes Grönberg som inleder sitt framträdande med att säga att han hade tänkt att sjunga en sång, men eftersom det redan är så många andra som sjunger sånger på Malmöfestivalen så ska han läsa en novell istället. Och det är just därför jag är där, för att bryta alla sångerna med ord. När Ord på scen ger sitt framträdande är det både sång och musik och dans och ljud på scenen men det är orden som lockar.

Det har börjat. Niklas Åkesson och Per Alvsten som under våren drivit Klubb ONT med poetiska performance som gör just ont, är utstyrda i plastpåse, guldmantel, gasmask. Det är General B som behöver räddas och ryktet säger att det är en cover på någonting som jag inte känner igen. Men det gör fortfarande ont. Precis som poesi att må bra av. Oscar Johansson presenteras som poesins Dr Phil och rabblar feelgoodklichéer och utnötta metaforer i begärets pariserhjul, det får mig inte att må bättre, det får mig bara att sträcka mig ännu längre efter den där stolen framför mig i det där hjulet, ökar mina risker att bli den som faller ur. Men taket är satt och det är högt och allt det att längta efter.

Vi är långt borta från Poetry Slam-världens tighta regler och begränsningar, det är fritt att vara fler på scen, att använda redskap, verktyg, varandra, publiken, men en sak är samma och det är tiden som fortfarande har ett slut. Därför finns visselpipan och den ljuder högt så fort någon drar över tiden. Tid är dock ett godtyckligt begrepp och det råder ingen rättvisa och har man turen att vara sist eller snudda vid något som gör att tiden står still är det ingen som avbryter. Som när Joss Åkesson och Olle Mörkberg framför text som ger färglösa spår inom mig och när Amanda Lindholms ord dansar så att klänningen går sönder. Det är rakt och ärligt, det är modigt och starkt. Och jag tänker att det är så jag vill att poesi ska vara, just där det inte finns några offer för att inga brott någonsin begåtts, som Lina Arvidsson läser med sin maskinifierade röst. Det finns ett skepp som vill landa och landar gör det.

Myldretid äter äpplen och stavar av ord i munnen på varandra. Jag skulle gärna se det som ett svar men kommer på mig själv med att tänka att poesi är roligt och det förvånar mig för jag borde ju veta. Borde ju veta att det är så. Hannes Grönberg läser sin novell med röst som gör att jag ser allting spelas upp framför mig, det är skarpa iakttagelser, tveklösa detaljer och många skratt. Men ibland får man inte skratta och Josef Hoffert ger publiken instruktioner om att det är nu och att det här är allvarligt. Sen så finns det alla de där kärlekarna som inte förtjänar en dikt, men som får dem ändå, och ska jag höra en av dem så ska jag höra Lovisa Eklunds för den får mig att vilja skratta och gråta på samma gång och det är tillåtet.

Och så sitter jag där efter alla fantastiska framträdanden och vet att jag inte kommer att kunna skriva något om det här, för att det var för bra, för att det var en tagg i mitt hjärta hela tiden. Det känns lite som att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet och inse att alla är lite längre, lite brunare, lite smartare, lite bättre, lite mera allt. Och att allt det är poesi.